En fattig familj På andra sidan Lidingöbron, ej långt från Gångsättra herregård, uppe i skogen till vänster om vägen ligger ett litet enstaka hus. Gångstigen dit går uppför en höjd, på vilken varken något träd eller någon buskväxt synes till. Själva stugan ser icke heller särdeles trevlig eller inbjudande ut. Då man kommer från förutnämnda håll presenterar den gaveln mot landsvägen, och man märker knappast den låga dörr, som leder till dess inre. Inga omgivande uthus låter förmoda att här finns några husdjur för invånarnas bekvämlighet eller behov; och den kala höjd varpå huset är beläget, ett rov för vindarna, är betäckt av några åkerlappar, men som icke hör till lägenheten. Det hela tycks ge skäl för den förmodan att det är en backstuga, och att där bor ett inhyseshjon eller en statkarl. Så är det ock eller rättare, där har bott en statkarl med sin hustru och sina barn, endast de senarebor där nu; ty hustrunär änka, sedan i dag tre veckor. Det är icke för att ånyo framkalla det blodiga minnet av den händelse, som där tilldrog sig för kort tid sedan, som vi inför allmänheten försöker denna skildring av en fattig familj; vi har därtill ett annat bevekande skäl. Vi ville, i fall det kunde lyckas oss, genom en trogen teckning av på en gång den skönhet, godhet och kärlek, i förening med den nöd, strid och smärta, som en sådan liten stuga kan kan sluta inom sina sjunkande väggar, i människoälskande och ädla hjärtan väcka deltagande för en olycklig moder med 3:ne minderåriga baran, och bedja dem, att de barmhärtigt ville, så vitt möjligt, mildra de armas hittills så hårda öde. Man går så ofta förbi den fattiges dörr, okunnig om hur det är därinom… en husbonde borde aldrig göra det. Han åtminstone borde icke vara okunnig om vad torvtaken på hans ägor gömmer. Det gives ett slags fattiga, som i första rummet är förtjänta av vårt deltagande och vår aktning: dessa, som oaktat att nöden flyttat in till dem som beständig gäst, sitter till bords med dem vid varje deras enda dagliga mål, och följer deras sviktande steg till det tunga dagsarbetet, likväl icke bortbyta yxan mot tiggarstaven, eller springa till torgs med sitt elände, utan bär det inom eget bröst, försaka allt, lida tåligt och i tysthet, samt torka osedda tåren från vissnad kind – vi menar den arbetsamme fattige, och vår berättelse handlar om en sådan. Familjefadern Anders Andersson, liksom hans hustru Christina Larsdotter, var född i Kumla socken i Närke. Han tjänade först på Hellby gård, Sätterbo socken, i fem år, sedermera på Skånellaholm i Skånella socken i sex år, på båda ställena såsom rättare och med goda vitsord; därefter tog han sig ett torp Nygärde i Theby socken, emedan han, såsom han sade, ”en gång ville ha sin egen torva”. Här träffades han av flera efter varandra följande missväxtår och förlorade allt det lilla han ägde, och då hans dåvarande husbonde tog grödan, till betäckande av Anderssons iråkade skuld, stod denne blott och bar samt utan utsikt att kunna bibehålla torpet. Han lämnade sålunda den egna torvan och begav sig med sin familj till huvudstaden, för att på kommissionskontor såka sig plats. Efter att ha uppehållit sig här i fem veckor, under vilken tid han genom vedhuggning förtjänade lite till mat åt familjen, som snart förökades med ännu ett barn, flyttade han den 9:de maj sistlidna år till Lidingön, efter att först, under sin hustrus sjukdom, ha för husrum mm å assistansen insatt alla gångkläder, med undantag av dem de hade på sig. Utan husgeråd, utan kläder och övriga livsförråd nedsatte de sig sålunda alldeles utblottade i sitt nya hem, där deras liv från den tiden var en daglig strid med fattigdomen. Hushållet bestod av 5 personer, – det minsta barnet dog efter några månader – barnen var små och modern hade svårt att komma ifrån dem, så mycket mer som de var sjukliga, i följd av brist på såväl kläder som tillräcklig och närande föda. Den mellersta flickan fick dessutom scharlakansfeber och en bulnad i sina öron, som dag och natt förorsakade henne en olidlig plåga, och vilket onda ännu icke är fullkomligt botad. Lönerna tycks inte vara stora där på ön…. det hade väl ändå någorlunda burit sig, om icke Andersson haft den olyckan att ådra sig sin husbondes missnöje, blivit jagad från sitt arbete, samt slutligen och efter förnyade, fast fruktlösa försök att att få återta sina dagsverken, medelst länsmannens mellankomst förmådd att lämna tjänsten. Andersson fick härefter förfärligt umgälla sin förseelse att vid ett tillfälle ha kommit något överlastad, eller som kamraterna säger ”lustig” från staden, dit han infört ett hölass… men icke blott han, även hustrun måste på mer än ett sätt vidkännas följderna härav; även hon förnekades att arbeta för sitt bröd hos sin före detta husbonde. Efter förnyade böner, att på herrgården få förtjäna sina 16 sk.rgs (den överenskomna dagspenningen) på vilken hon skulle föda sig och sina små, nödgades de förskjutna främlingarna såka sin utkomst på annat håll. Mannen ”högg famn”, som det heter, vid Bo enligt kamraternas utsago; och skötte sitt arbete, troget och träget från November till julen, då han insjuknade. Det är inte lätt för den fattige att vara sjuk, helst då stugan är kall, arbetsförtjänsten ringa, barnen små. Julafton brukade hustrun det sista mjölet i två kakor som gräddades på stekpannan i spisen… smält snö den de hämtade på backen utanför utgjorde familjens dryck; ty det finns ingen brunn eller källa till lägenheten, – åtminstone icke någon, som är åtkomlig under vintertiden. När mannen blev bättre, gick han till staden varje morgon och högg ved för 24 sk. rgs om dagen, på sådana ställen där han fick låna yxa; ty det var dags omöjligt att mäkta sig en egen yxa. Han högg ved och manglade och gick hem varje afton med överskottet av sin dagspenning, på vilken han även måste föda sig själv. Han hade då alltid med sig ett par kakor bröd och sillar eller ett stop havregrynsmjöl; ja, han medförde stundom någon liten lyxartikel till sina små: en barnspegel med infattning av brokigt papp, en kam eller dylikt. Vi nämner detta särskilt som det utgör ett talande bevis på mannens sinnelag. Han älskade sin hustru och sina barn ömt, hur trött han än var smekte han alltid vid hemkomsten sin lilla sexårige son, Carl August, ”hans liv och hans öga”, tog honom på sitt knä och jollrade med honom. Mannen var icke någon drinkare; han förslösade icke sin dagspenning, utan det var för honom en glad plikt, att sedan han gått c:a trefjärdingsväg till staden och arbetat hela dagen, då återvända den mörka vinterkvällen med överskottet av sin arbetsförtjänst till de sina, och där – utan annan betäckning än sina fuktiga slarvor – lägga sig ned på golvet bredvid den lånta sängen där de andra fyra låg! Mannen hade frost i sina fötter, så att han jämrade sig av smärta vid varje steg; han hade sprättat upp överlädret på sina stövlar, på det de ej skulle klämma såren, det oaktat gick han dagligen till och från staden: det är goda fem fjärdingsväg om dagen! Hustrun har spunnit ull hela vintern; sedan barnen somnat har hon trampat sitt hjul, ofta till midnatten framför spisen, med en grankvist till ljus. Den äldsta flickan har kardat åt henne, men!… Den stränga vintern, mannens sjukdom, arbetslönens ringhet… överväldigade slutligen de arma! – Striden blev dem för hård – vatten och lite mjöl hade under flera dagar utgjort deras enda föda…. Då gick mannen ut en natt medan de andra sov – det var natten till den 6 sistlidna februari. Det var sista gången han suckande vandrade till skogen. Han gick att på sin f.d. husbondes ägor, utan tillåtelse, hämta ved, den han lärer ämnat föra till staden på en kälke och där försälja. Vi vill icke bemantla hans fel eller begära ett annat lindrigare ord för förbrytelsen; vi vill endast antyda ståndpunkten varifrån det bör skärskådas och bedömas, detta icke blott för rättvisans skull, utan ock för att, så vitt möjligt, borttaga fläcken från denne hårt prövade mans minne, på det att ingen skugga må falla in i de ungas oskyldiga hjärtan, som nu begråter den bortgångne, och för vilka hans sista handling, den han pliktade för med sitt liv, synes en kärlekens snarare än en brottets, och för vilka moderns vackra ord: ”jag hoppas Gud, som ser allt, har förlåtit honom” – ännu synes vara oförstådda; ty de ser ned på den cirka 5 qvarters långa kälken som står nedanför stugans fönster och säger att ”det är pappas kälke, den kälken”; och må ingen av oss glömma: ”det är svårt att kämpa, lättare att döma”. I backen nedanför sitt hem överfölls Andersson, enligt hans egen ofta upprepade försäkran, av arrendatorn på Bo och hans dräng på ett sätt som är alltför upprörande för den mänskliga känslan för att vi skulle ha hjärta att upprepa det här; dessutom är våldsgärningen redan tillräckligt bekant genom tidningarna, och blir det ännu mera vid målets ytterligare undersökande och behandling. Den olycklige fastbands sedermera på kälken och fördes så till den f.d. häradsdomaren i orten för att arresteras, men då denne, på grund av den svåra, livsfarliga misshandling mannen undergått, vägrade deras begäran, fördes han vidare till Bo, där han lades på drängstugugolvet tills han åter forslades barhuvad och stelfrusen till sitt hem. Våldsverkaren släpade honom uppför den branta trappan och lämnade honom utan vidare förklaring blödande och sanslös, samt mera död än levande, hos den förfärade hustrun och de jämrande barnen. ”Gråt icke så”, sade han till hustrun då han återfått bruket av sina sinnen, ”tag det icke så hårt – det går väl för sig på något sätt.” Mannen var så hanterad, att hans kamrater intyga det de ej kände igen hans ansikte, och då han försökte resa sig upp, svimmade han av. När natten kom, ville han det oaktat gå ur sängen och lägga sig på golvet, såsom han var van, på det att barnen skulle slippa frysa där. Hans hustru övertalade honom dock att ligga kvar. ”Nu är det din tur”, sade hon, och barnen smög sig ner på golvet, vid spiseln, men gossen, faderns liv, sov vid hans fötter! ”Jag ville väl dricka något om du hade”, sade han en gång men hon hade ingenting. Det måtte väl ha varit tungt för hustrun då hon följande dagen hjälplös och förgråten irrade omkring på den tillfrusna sjön för att fråga de avlägset boende grannarna om råd och tänkande på de små, som satt darrande på spishällen hemma hos den döende mannen! Slutligen träffade hon en barmhärtig granne, herr Z., som, sedan han inhämtat förhållandet, genast for ner till Anderssons f.d. husbonde, vilken föranstaltade om den sårades transporterande till härvarande lasarett. När fadern bars ned på gården följde småbarnen efter för att säga farväl. Sonen gick fram och tog hans hand… ”Adjö med er far!…. få se när vi nu träffas igen!” Mannens kamrater, som stod bredvid, härdade, raska män bleknade nu och hans forna husbonde vände sig bort och grät!… Det måste ha varit svårt för modern när hon följde med släden, vinkande avsked åt de små, som stod kvar i snön – hennes väg gick över mannens blodspår, långa backen nedanför huset. En barmhärtig arbetare tog dock små barnen med till sig och såg efter dem under moderns frånvaro. Detta var torsdagen. Lördagen gick hustrun åter till lasarettet att besöka sin sjuka man. Han låg i en säng, håret var orakat och snö betäckte hans hjässa. Då för ett ögonblick kompressen lyftes från ansiktet, förundrade sig hustrun över hans förstörda utseende. Huvudet var en gång större än förr och ”ögondalarna” så framskjutna, att han icke förmådde lyfta upp ögonlocken, men han igenkände henne på rösten. Han sade att han icke visste rätt hur det var. ”Vi får väl se hur det blir med mig, men jag gruvar mig för dig, hur du skall kunna bärga dig med barnen!” Då hustrun sade sig vilja komma snart igen och se till honom, bad han, att hon skulle dröja till dess hon slutat sin ullspånad på vilken återstod 1½ skålpund, så att hon kunde köpa bröd till barnen, i allt fall hade hon så dåligt på fötterna, hon skulle därför bli stilla och icke slita ont för hans skull. Hustrun gick hem, hon slutade sin spånad, erhöll sina 36 sk. riksgäld och gick återigen till staden, såsom avtalat var. Hon infann sig på lasarettet och i sin mans sjukrum. Hon gick till hans säng. ”Hur är det nu?” frågade hon och tillade sedan: ”det var gruvligt vad du har blivit vit i ansiktet!” Den sjuke stirrade på henne utan att svara, då kastade kvinnan sin blick på hans hjässa, den har grått hår, hennes man hade svart. Nu trängde sig sanningen hastigt på henne och hon ropade: ”Herre Gud, var är han då?” och den arma sprang förvirrad fram och åter i rummet. ”Hennes man är död”, sade sjukvakterskan, ”vet hon inte det?” Mannen var död och en annan hade intagit hans sjukbädd. Nu började hustrun gråta och hon bad att hon skulle få lov att se sin döde man. ”Han är i likboden och redan uppskuren”, blev svaret, och vaktmästaren, som var sysselsatt med andra patienters emottagande hann icke att visa henne liket. Då hon gick tillbaka mötte hon överläkaren. ”Är det du, vars man blivit ihjälslagen”, frågade han. ”Ja, nu är det slut”, svarade hustrun i sitt hjärtas ångest, ”och vad skall jag göra?” ”Du skall gå till landskansliet, laga att du får tala vid landshövdingen, och då får du hjälp”. Kvinnan gjorde så. Hon väntade där länge och det började mörkna; hon tänkte på de små och var betänkt på att vända därifrån med oförrättat ärende; slutligen fick hon tala vid landshövdingen. Hon sade honom sin nöd och erhöll två riksdaler riksgäld. För de 36 sk. hon medfört hemifrån samt 24 sk. rgs av dem hon fick på landskansliet köpte hon nu bröd, vilket hon förde med sig hem jämte de återstående penningarna 1 rdr 24 sk.rgs. Då hon kom hem möttes hon på backen av de små som grät och berättade, att länsmannen varit där och sagt, att fadern var död; ”är det sant?” ropade de mot henne. ”Ja, det är visst sant det, kära barn… vi är nu ensamma!…” ”Herre Gud, om vi nu inte får bo kvar utan får ligga i snön och frysa ihjäl!…” ropade de alla på en gång, och modern fick undertrycka sin egen sorg och söka trösta barnen så gott hon kunde. Fadern sover nu utanför Kungsholms tull, och de efterlevande har sålunda ej en gång den trösten, att då de går till och från sin sockenkyrka få se kullen varunder hans ben vila! Dag från dag har den ensamma kvinnan dragit sin sorg och med öm hand vårdat de små, emellan det hon, såsom fågeln, flugit ut att hämta näring åt dem. Men ännu har församlingens pastor icke besökt dessa arma övergivna, dem en så stor olycka övergått. Må vi här fråga på vilken grund de stora anspråken på oförvitlighet och aldrig sviktande rättskaffenhet hos den fattige obildade, på vilken grund, säga vi, dessa anspråk vila, då den upplyste vårdar sig så litet om dem? Vi har i denna beskrivning med flit undvikit att närmare ingå i sådana delar av den tragiska historien, som kommit att bli föremål för för den förestående brottmålsundersökningen; ty meningen med denna teckning är ej att ockra på känslofullheten; vi har också på stället sökt göra oss noga underrättade om sanningsenligheten av allt som blivit anfört. Saken är för övrigt redan förut känd. Den sorgliga huvudtilldragelsen lästes snart i huvudstadens tidningar, och barmhärtiga har skyndat att trösta och hjälpa de olyckliga, varförutan de troligen förgåtts i sin nöd. De har sett änkans stilla undergivna sorg, hennes arbetssamhet och kloka beteende, hennes kärlek för sina barn, och hennes förtröstan till Gud, och alla som sett detta, ömmar för hennes nödställda belägenhet. Kvinnan vid sitt arbete och de små barnen kring spishärden, ofta med de nakna fötterna på golvstenarna, mannens gångkläder från vilka hustrun tvättat bort blodet – hans syask med sybehör och verktyg – ty han lagade själv sina kläder och familjens skodon – hans psalmbok och en liten kälke som han ”på en ledig stund” förfärdigat åt sonen, den lilla spegeln som han köpt och medfört en kväll från staden, hustruns spinnrock med det vackra garnet, stickstrumpan väl och omsorgsfullt förfärdigad, allt vittnar om ordningssinne, snygghet, arbetsamhet och duglighet, och ännu aldrig har någon av detta lilla hushålls medlemmar gått ut kring bygden och tiggt sin brödbit av andra. Därtill har modern själv lärt sina barn att läsa och under hennes frånvaro styra om smågöromålen därhemma. Men hon har även lärt dem, synnerligast genom eget föredöme, tålamod, undergivenhet och förnöjsamhet. De är henne ömt tillgivna och försöker ofta trösta och uppmuntra henne. För några dagar sedan kröp lilla gossen upp till fönstret och såg utåt vägen som han ofta brukade: ”förr har jag tänkt det var pappa, som kom, men nu kommer han inte.” ”Tala icke därom barn, jag blir så ledsen, bad hans mor, ”Jag menade bara, att det är bra nu, att han slipper gå på sina sjuka fötter”, sade den lille kloke och smålog mellan tårarna. Då man vet och ser detta allt, känner man liksom en stolthet på kvinnans vägnar vid betraktandet av dessa torftiga husgeråd: några pallar, en nästan tom säng, en tunna, en gryta, en hylla med ”leksaker” (glasbitar och lappar) och framförallt dessa täcka, ömma, godhjärtade och böjliga barn, vilka en gång, vi hoppas det, skall bli sin moders glädje. Av de personer som dessa dagar besökt henne har hon erhållit sammanräknat 28 rdr rgs i kontanta penningar, samt diverse matvaror och lite kläder. En insamling har även för samma ändamål blivit föranstaltad i huvudstaden, vilken uppgått till omkring 133 rdr 16 sk. bko. Av dessa penningar har hustrun, av de 28 rdr som hon själv förvaltat, använt 4 à 5 till inlösandet av de kläder som under hennes sjukdom förliden vår belånades, nämligen 4 rdr själva lånesumman och 18 sk. i ränta. De övriga har hon förvarade på säker hand. Det är emellertid lätt att inse, det under förutnämnda omständigheter och oaktat hustruns goda hushållning, detta understöd är alltför otillräckligt för änkan med trenne barn, varav det äldsta, är född 1839, den anra Augusta Kristina 1841 och sonen Carl August 1843, så mycket mer som hon i följd såväl av svält och kyla, som ock av dessa senare veckors förskräckelse och sorg, förlorat en del av sin forna kraft och hälsa. Det är därför vi bönfaller hos ädla välgörare som aldrig tyckas tröttna att hjälpa olyckliga, om ett understöd för denna fattiga familj, till anskaffande av husrum, husgeråd, kläder, sängkläder m.m. De gåvor, som för ovanstående ändamål godhetsfullt beviljas henne, kan inlämnas å Aftonbladskontoret vid Mynttorget, där de mottagas och redovisas. Stockholm den 4 mars 1850. W-.