I Parnass temanummer om Wendela Hebbe (nr 4 2003) skrev Per Eric Mattsson en illustrerad artikel om Clemens Hebbe. Numret kan köpas i Wendela Hebbes Hus för kr 50. Artikeln kan läsas här nedan.

Kavalla, Muhammed Ali och Clemens Hebbe. Artikel av Per Eric Mattsson i WendellAvisan nr 39.

Han såg de stora elefanterna dansa och dansade själv med.
Wendelas landsflyktige make i 1800-talets politiska värld.

Av Per Eric Mattsson

Som gubben i lådan poppar han upp lite varstans i den
politiska 1800-talsvärlden – och överallt på högsta nivå. Det kan vara i London,
Paris, New York, Washington eller Kristiania (Oslo) för att nu bara nämna några
av de platser där han hade fasta adresser. Han var en slags republikansk
monarkist, som ville se en amerikaliknande skandinavisk förening med svenske
kungen som överhuvud. Han var bonapartisten som föraktade den degenererade
furstepolitik, som Tyskland, Österrike och England hängav sig åt efter
Wienkongressen 1815. Han såg Frankrike som frihetens bålverk i Europa.
Språkkunnig, belevad och spränglärd rörde han sig världsvant överallt. Bland
århundradets stora talarbegåvningar kände han sig hemtam. Det kunde vara hos
Adolphe Thiers i Frankrike, hos Lord Palmerston i London, hos Daniel Webster i
Washington eller hos Lajos Kossuth, den ungerske frihetshjälten.

I norskan Barbra Rings nyckelroman Kredsen från 1921 är han den politiske
spionen Archibald Wååk och beskrivs så här: ”…vithårig, svartögd, rak som ett
ljus, utseende som en kardinal och ett rykte som fan själv. Han talade nio
levande språk, reste alltid, betalade aldrig. Gällde för att vara kungens
privata spion.”

Barbra Ring bodde i sin barndom i Baerum utanför
Kristiania där Clemens, som omgift, tillbringade sina sista decennier. Det var
härifrån han på 1860-talet red i väg på sina resor ut i Europa som unionskungen
Karl XV:s kunskapare i den skandinavistiska frågan, som då var aktuell.

Clemens Hebbe föddes 1804. Anfadern Christian flyttade till Sverige från
Tyskland på Karl XII:s tid och grundade det välkända Hebbeska handelshuset.
Släkten blev kopiöst rik på 1700-talet och ägde flera slott och herresäten. På
1800-talet gick det utför och flera medlemmar, bland andra Clemens själv och
hans far, gick i konkurs.

Det började lovande. Efter examen på juridiska
fakulteteten i Uppsala fick Clemens domarförordnande i Värnamo, gifte sig med
den begåvade och vackra Wendela Åstrand och köpte för faderns pengar Näsbyholms
säteri utanför Värnamo. Där föddes de tre döttrarna Fanny, Thecla och Signe.
Snart gav han upp domarkarriären och började affärsverksamhet med gården som
bas. Efter en lönsam början kom motgångarna. Misslyckade optionsaffärer i oxar
bäddade för konkursen, som anhängiggjordes i domsagan där han själv varit
anställd. Det var naturligtvis en stor skandal när Clemens några veckor före
konkursen på våren 1839 tog sin häst ur stallet och försvann utomlands.
Officiellt kom han aldrig tillbaka till Sverige under sitt långa liv men det
finns bevis för att han då och då dök upp i Stockholm bland annat för att träffa
Karl XV på Ulriksdal. Döttrarna brevväxlade han med när de vuxit till sig och
han träffade dem ibland. Hos dottern Fanny i Köpenhamn bodde han när han behövde
träffa Fredrik VII eller kanske snarare kungens morganatiska gemål länsgrevinnan
Danner eller när han som krigskorrespondent rapporterade från kriget mellan
Danmark och Preussen. Dottern Signe bodde hos honom när hon sjöng på operan i
Kristiania. Wendela träffade han nog aldrig igen men brevväxlade med henne,
stundom ganska intensivt. När han var rik och mäktig i USA skickade han
frikostiga remissor till Wendela och barnen. Officiell skilsmässa blev det först
1864. Strax därefter gifte han om sig med en 29 år yngre norska och bosatte sig
på hustruns familjegård utanför Kristiania. Han dog 1893.

Utblottad, men med gedigna kunskaper i språk och historia, kom Clemens på sommaren 1839 till
London där han började sälja tidningar. Dryga året senare väckte han
uppmärksamhet när han i några insändare i The Sun tog parti för Frankrike i den
österländska frågan där dåtidens imperier, precis som i dag, kolliderade.
Insändarna väckte uppmärksamhet i Frankrikes högsta kretsar. Clemens kallades
först till franske ambassadören Guizot i London och sedan till självaste
konseljpresidenten i Paris Adolphe Thiers där han fick lägga ut
texten.

Dispyten gällde inte oljan, som dagens kriser, utan
karavanvägarna till österns länder. Den amerikanska historikern Barbara Tuchman
har i boken Bibeln & svärdet (Atlantis 1992) skrivit ett spännande
kapitel om konflikten, som var nära att orsaka stormaktskrig. Muhammed Ali,
österns Napoleon, var på väg att skaka av sig sultanens ok och göra sig till
herre över en ny muslimsk stat omfattande Egypten, Syrien och Arabien.
Bonapartisterna i Frankrike stödde revolutionären Ali. Ryssland såg en chans att
få inflytande i området genom att stödja Turkiet. Engelsmännen tyckte att en
svag och åldrande men formbar turkisk sultan var en bättre väktare över det
livsviktiga området än ”en aktiv arabisk härskare” som lord Palmerston uttryckte
det. Detta, menade Hebbe, var ett fatalt misstag av den annars så skicklige
Palmerston, och endast ett sätt att spela despotierna i Wien, S:t Petersburg och
Berlin i händerna. England borde inse att vänskap med Frankrike var enda sättet
att gagna friheten i Europa.

Carl Jonas Love Almqvist som turistade i Paris på hösten 1840, har i romanen Gabriel Mimanso givit en härlig stämningsbild från de dagar då den politiska trätan kulminerade. Huvudpersonen i
boken möter av en händelse borgarkungen Ludvig Philip i Versailles trädgård
ivrigt diskuterande med sin konseljpresident Adolphe Thiers. Krig eller inte
krig var frågan. Till Thiers besvikelse gav sig kungen och gick med på att offra
Muhammed och återlämna Syrien och Arabien till sultanen i Konstantinopel. En
rasande Thiers avgick och Guizot tillträdde.

Det har påståtts att Clemens själv, som reporter för Times i London, träffade Muhammed Ali i hans
krigstält i Persien, ja rentav följde honom under hela fälttåget. Detta har dock
inte gått att belägga. Han finns inte i Times arkiv. Bland hans
efterlämnade papper finns dock en osignerad artikel, som berättar om hur en
Timesreporter arbetar och hur artiklarna når målet i London.

USA:s sändebud i Paris vid den här tiden hette Lewis Cass. Han var en ärrad och ärad
kämpe från indiankrigens tid i Michigan. Cass och Hebbe var lite samma andas
barn och blev snabbt goda vänner. Historieintresset hade de gemensamt. Cass hade
själv nyligen gett ut en bok om Frankrikes historia och Clemens hade manus i
stort sett klart till en bok med den lockande titeln Conspiracy against the
general freedom of the people (1843).

Cass lockade över Clemens till
USA där han utlovades en lysande karriär. Han kom dit på sommaren 1843 med tomma
händer och började med att starta en översättarfirma. Under de närmaste åren
översatte han en mängd böcker från olika språk, från svenska språket böcker av
Love Almqvist, Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer. Troligen var det
hustru Wendela, nu framgångsrik ”kulturredaktör” i Aftonbladet som skickade
honom böckerna. Han blev medarbetare i tidskriften The new world där han skrev
om europeisk politik och långa essäer om bland andra Fredrika Bremer och Carl
XIV Johan.

Under revolutionsåret 1848 och åren före och därefter är
Clemens några gånger i Europa som korrespondent för The True Sun en av de
större dagstidningarna i New York. I USA påbörjade han också ett historiskt
författarskap. I småhäften gav han ut A Universal History in a Series of
Letters. År 1848 samlade han den dittillsvarande utgivningen, som då endast
nått fram till trojanska kriget, ca 2500 före Kristus, i två tjocka band Hebbe´s
Universal History på ca 600 sidor vardera. Ända till sitt livs slut 45 år senare
försökte han ge ut fortsättningen men lyckades inte hitta någon
förläggare.

Hebbes världshistoria är ett utomordentligt detaljerat och
mångordigt, men i vissa stycken mycket personligt, verk, som vittnar om besök på
de klassiska platserna och djup beläsenhet. I förordet betygar han sin
tacksamhet mot sin far och sina lärare i Uppsala, som väckte hans intresse för
historiska ting. ”Tiden är dyrbar” skriver han i introduktionen, ”och vi kommer
att bittert ångra om vi tillbringar våra ungdomsdagar utan att berika sinnet med
de kunskaper om Gud och människan, som finns samlade i historiens knä”. Sättet
att ge ut verket i billiga småhäften, borde speciellt locka ungdomar till
läsning, menade han. Det har inte gått att få fram säkra uppgifter om hur verket
togs emot av publiken, men bland hans efterlämnade papper finns uppmuntrande
tackbrev, bland andra från presidenten Fillmore, och ett par
tidningsomnämnanden.

I mars 1850 fick Hebbe sitt amerikanska
medborgarskap och strax därefter fick han äran att guida Fredrika Bremer i
Washington. Efter ett år i USA hade den berömda svenskan kommit till huvudstaden
där hon stannade fyra intensiva veckor för att lära sig amerikansk politik
inifrån. Clemens fick sola sig i hennes berömmelses glans och hon fick en
synnerligen sakkunnig och belevad eskort till mottagningar och studiebesök och
till debatterna i senaten. Det var just då som slavfrågan debatterades som
intensivast och den ödesdigra ”compromise bill” utformades.

I USA blev
Clemens snabbt en talesman för de europeiska nationella befrielserörelserna
framför allt den polska och ungerska. Den ungerske frihetshjälten Lajos Kossuth
blev hans vän troligen redan 1848 i Europa. Kossuths namn var på allas läppar
och hans bild fanns i miljoner hem i slutet av 1840-talet efter sitt berömda tal
om ”dödsvindarna från Wiens benhus” och sin korta tid som det fria Ungerns
härskare. Efter flykten från Ungern kom han till England och USA. Clemens med
alla sina kontakter var med och organiserade hans ankomst till New York i
december 1851. Till Washington anlände Kossuth med ett 20-tal av sina officerare
iklädda honveduniform och sablar. Detta blev för mycket till och med för
amerikanarna och trots lysande tal i senaten lyckades han inte förmå USA att
angripa militärt till Ungerns förmån och hans stjärna dalade
snabbt.

Kossuth bosatte sig så småningom i Turin och Clemens Hebbe, som
hade italienskt påbrå – hans mamma var halvitalienska – besökte honom där och
fick många vänner i den italienske frihetshjälten Garibaldis kretsar. Nog kan
man tänka sig ett visst inflytande från Clemens när Karl XV:s Sverige tidigare
än de flesta erkände det fria Italien.

År 1852 deltog Hebbe i
presidentvalkampanjen för demokraten general Franklin Pierce, som gjort sig ett
namn i Mexikanska kriget. Genom sina tidningsskriverier var Clemens känd och
inflytelserik. Han for runt i arton stater och säger själv att han gjorde
speciell lycka bland de irländska immigranterna, som var tämligen oroliga i
politiska ting. Då gällde det att ta replikerna från läktarna i flykten och
ögonblickligen slunga dem tillbaka, helst laddade med ett skämt. Sista dagen
före valet, brukade han själv berätta, höll han tal fem timmar i sträck, två och
en halv på engelska, två och en halv på tyska, men efter det ”fick dom bära mig
från talarstolen, ett blodkärl hade sprungit”.

Pierce vann valet och blev
president. Som sådan blev han inte speciellt framgångsrik och satt bara en
period. Han ägnade sig i huvudsak åt att försöka upprätthålla ”compromise bill”
som emellertid mer och mer visade sig bli den ”Münchenöverenskommelse” som så
småningom utlöste inbördeskriget. Pierce har gått till historien som den förste
som talade fritt ur hjärtat vid inaugurationen i Vita Husets trädgård. Han var
en gudabenådad talare, helt i Clemens anda.

Som belöning för sitt
valengagemang hade Clemens räknat med att bli utnämnd till ambassadör i något
för Amerika betydelsefullt europeiskt land. Wien hägrade. Han skriver själv att
han blev utmanövrerad av en ovänligt stämd utrikesminister och fick nöja sig med
att bli amerikansk konsul i Rhenprovinsernas Aachen. Han packade sina koffertar
och for. En ödets ironi är att han passerade Philadelphia samma vecka i juni
1854 som en annan landsflyktig svensk – hustru Wendelas gode vän och kollega
Carl Jonas Love Almqvist – gifte sig i S:t James´s Episcopalian Church med sin
pensionatsvärdinna Emma Nugent.

Väl framme i Aachen låg ett brev från
USA:s utrikesminister och väntade. Clemens Hebbe förbjöds att tillträda sin
befattning innan han återvänt och redogjort för vissa trassliga ekonomiska
mellanhavanden med en amerikansk dam, som han fått förtroendet att sköta
ekonomin för. Under ett par år hade han haft lyckan med sig och gjort en del
framgångsrika börsaffärer. Sedan hade lyckan vänt och vid tiden för resan till
Aachen var han i stort sett pank. I Liverpool pantsatte han sin klocka och i
Paris lyckades han få ett handlån.

Att resa tillbaka till Amerika under
dessa omständigheter var otänkbart och han gav upp sin amerikanska karriär. En
tröst i bedrövelsen var att han fick träffa sina båda döttrar Fanny och Thecla
(20 resp 18 år) i Berlin:

”Mötet med mina bägge förtjusande döttrar,
som jag icke sett sedan de var små barn 15 år tidigare, skänkte mig ett
obeskrivligt nöje och förtog mycket av den sorg som gnagde mitt stackars hjärta.
Deras reaktion då jag berättade om mina svårigheter, som de icke visste något
om, visade att deras själar var lika ädla som deras utseende
charmerande.”

Clemens bosatte sig först i Köpenhamn senare i
Kristiania. I juli 1856 ägde det 7:e skandinaviska naturforskarmötet rum i
Kristiania och Clemens höll föredrag om människorasernas ursprung, ett av hans
många favoritteman. Under en lusttur med båt till Hamar blev han bekant med den
blivande unionskungen Karl XV. De fann varandra i en positiv syn på
skandinavismens framtid. Clemens fick ett apanage av Karl och uppdrag att resa
runt i världen för att kunskapa och plädera för skandinavismen. Det blev många
och långa brev hem. Studentskandinavismen under första delen av 1800-talet hade
utvecklat sig i en politisk rörelse, som ville förena Danmark, Norge och Sverige
under en och samma kungakrona. Sverige och Norge var ju redan förenade i en
union. 1859 dog Oskar I och Karl XV tillträdde som unionskung. Nu började en
intensiv samvoro mellan de danska och svenska kungahusen med uppenbart syfte att
åstadkomma en slags dynastisk förening. Fredrik VII i Danmark var gravt
alkoholiserad och oduglig och Karl XV såg sig som den naturlige efterträdaren.

I Hebbes brev hem till Karl XV kan man läsa om läge och stämningar.
Napoleon III tycks vara för en förening men det engelska kabinettet vill
upprätthålla nuvarande förhållanden. Kung Vilhelm i Preussen föreslår Karl XV
att dela på Danmark. Jylland till Tyskland och resten till Sverige. Men Karl är
inte intresserad.

I en uppmärksammad och välvilligt rescenserad skrift,
tryckt 1860 på svenska och norska och några år senare också på franska, pläderar
den norske bonden Lars Heyer för en förening mellan länderna och upprättande av
ett helstatsförbund av amerikanskt mönster med huvudstad i Göteborg eller
Fredrikshald. Författaren visade sig så småningom vara, ja just Clemens
Hebbe.

Från sommaren 1861 börjar viktiga saker inträffa slag i slag. I
söder blir Preussen alltmer aggressivt och 1862 blir Bismarck den nye
ministerpresidenten. Det s.k. marspatentet, som knöt Danmark och Slesvig närmare
varandra, utlöste en våldsam förbittring i Tyskland. I februari 1864 bröt tyska
och österrikiska trupper in i Slesvig. Clemens Hebbe fanns naturligtvis på plats
i Köpenhamn och på krigsskådeplatserna. I Köpenhamn fanns dottern Fanny, som nu
var omgift med Peter Vedel, som var direktör för det danska utrikesministeriet
och en mycket viktig person vid den här tiden. Vedel tvivlade starkt på den
politiska skandinavismen och lyssnade säkert på svärfaderns utläggningar med ett
skeptiskt leende. Misstron undgick inte Hebbe, som beklagar sig över att
”diplomatin alltjämt går i de gamla hjulspåren av furstetjänst” Hur ömklig är
inte denna diplomati av nationell egennytta, förställning och svekfullhet. Men
Peter Vedel ansåg att Karl XV och hans omgivning, till vilken svärfar Clemens
räknades, ”inte var av det stoff som politik kan byggas på.”

I långa
artiklar i Post- & inrikes tidningar rapporterade Clemens om stämningarna
och besvikelsen hos de danska soldaterna, som inte fick någon hjälp utifrån.
”Utgången av ett krig, beror inte på antalet soldater”, skrev Hebbe. ”Jag skall
utveckla denna åsikt även om den står i strid mot vad en stor del av pressen och
flera statsmän tycker. Det är inte första gången jag förfäktat andra åsikter än
en Palmerston, en Guizot, en Daniel Webster och utgången har alltid givit mig
rätt.” Det är det rättvisa i saken, folkets engagemang, moralen hos soldaterna
och statsledningens skicklighet som är avgörande, argumenterar Hebbe vältaligt.
Mot Tyskland står inte bara Skandinavien utan 4 miljoner magyarer, 22 miljoner
italienare och Frankrikes alla legioner.

Tjugo tusen danska soldater var
var dock chanslösa mot general Moltkes sjuttio tusen. I februari 1865 föll
”Nordens Bålverk” Dannevirke och i april ägde slakten vid Dybböls skansar
rum.

Små stater, skrev Hebbe, betraktas som parias och kommer alltid i
kläm när stormakternas intressen står på spel, oavsett vad ingångna traktater
säger. I ett öppet brev till Lord Palmerston pläderar han för en ”europeisk
kongress” där de små staternas intressen skall komma upp på bordet. En kongress
får räcka för ”jag är inte utopist nog att tro på en ´europeisk aeropag´, säger
han.

I och med Danmarks förlust dog också skandinavismen som en politisk
kraft. Clemens Hebbes liv gick nu in i ett lugnare skede. I november samma år
1865 gifte han om sig efter att året dessförinnan ha fått formell skilsmässa
från Wendela. På hustruns föräldrars gård tillbringade han sedan sina resterande
28 år ivrigt sysselsatt med sitt historiska författarskap. Då och då reste han
ut i världen för att samla material. Bara några månader före sin död besökte han
Stockholm för arbetet med sin världslhistoria.

Åren 1876 och 77 gav han
ut två tjocka band i ett stort upplagt verk om Karl XV (Karl XV. Politiska
tilldragelser i Europa från 1814 till 1876). I dessa två band hann han dock
inte fram till kungens eget liv. Men här finns intressanta, om än mångordiga,
skildringar av europeisk 1800-talspolitik.

Så sent som i september 1891
gjorde han ett långt inlägg i Aftonbladet med anledning av Cecilia
Bååth-Holmbergs nyutkomna bok om Karl XV och hennes där redovisade syn på
representationsreformen, som ju beslutades 1865 under Karls regeringstid. Hebbe
hade själv haft flera, ibland animerade, samtal med kungen i denna fråga,
berättar han i artikeln. Han tillbakavisar påståendet att kungen skulle varit
motståndare till reformen. Till skillnad från Hebbe hade han varit ”högeligen
belåten” med reformen. Hebbe själv hade ansett att bönderna, som tilldelats ett
eget stånd, hade fått för stor makt.

Hebbe tillbakavisar också
Bååth-Holmbergs uppfattning att Karl XV:s utrikespolitik skulle varit
äventyrlig. Den var i högsta grad ändamålsenlig, menade Hebbe. Lord Palmerston
hade rätt, avslutar han sin artikel, då han sade ”att konung Karl var den mest
långförutseende politiker i hela Europa .” Hebbes uppfattning om Karl XV delas
kanske inte av den moderna historieforskningen men det finns mycket i hans
skrifter, artiklar och brev som är tänkvärt även med vårt 150-åriga perspektiv
på hans ord.

Trots hårda slag var Clemens Hebbe en man som ständigt
reste sig på nytt och var oavlåtligt verksam. Ett underligt öde, mer skiftande
och oroligt men också mer stimulerande än de flesta. Kanske var han naiv som ett
barn sin gnistrande intelligens och all kunskapsrikedom till trots. Eller kanske
var det bara turen som fattades för att också han skulle blivit en av dessa
stora 1800-talsgestalter, som vi läser om i historieböckerna.

Per Eric
Mattsson är f d bankdirektör. Han är ordförande i Wendelas Vänner. Tillsammans
med Ami Lönnroth har han skrivit boken Tidningskungen Lars Johan Hierta – Den
förste moderne svensken.

Källor

Materialet till denna
artikel har erhållits dels från egna undersökningar i British Library i London
och Library of Congress i Washington dels från det gedigna arbete som Brita
Hebbe lade ner inför sitt Clemenskapitel i boken Wendela en modern
1800-talskvinna (W&W 1974). Hennes pärmar med material finns i Wendela
Hebbes Hus. Åtskilligt har skrivits om Clemens Hebbes ingalunda oviktiga roll
som en kugge i maskineriet på Karl XV:s tid (t ex hos Grimberg).

Clemens
stora koffert med manuskript med mera fördes på 1940-talet från Norge till
stadsbiblioteket i Karlstad där stadsbibliotekarien Ragnar Ljung tog sig an
materialet. Signe Hebbes elev Gerda Lundequist, som vistats en tid hos Clemens
och var förtrogen med materialet, förmedlade kontakten till Ljung. Ljung gjorde
också några radioprogram och skrev ett par artiklar om Clemens (bl a SDS 29/3
1950). På 1950-talet lånades en del av materialet ut till forskaren Hans Göran
Myrdal för ett forskningsprojekt, som dock förblev oavslutat. Detta material, i
huvudsak brev till och från Clemens och hans rapporter till amerikanska
tidningar och till Karl XV och Post- och Inrikestidningar, utgör numera en del
av Hebbearkivet på KB i Stockholm.

Ett exemplar av Hebbe´s Universal
History i två band tillhör Fredrika Bremers bibliotek på Årsta slott och har
deponerats i Wendela Hebbes Hus. Övriga böcker av Clemens egen hand finns på KB.

Kofferten med Clemens egna outgivna manuskript (bland annat
fortsättningen på världshistorien, boken om Karl XV och ett nytt omfattande
historiskt verk) brann upp vid en eldsvåda på vinden i Karlstads bibliotek i
januari 1962.