Välkommen till årsmöte i Wendelas Vänner! Vi inleder med en monolog av Marianne Enge Swartz, grundare av Elin Wägner-sällskapet.

Årsmöteshandlingarna finns tillgängliga på den medlemsinterna sidan. Lösenord skickas till dem som vill läsa handlingarna i förväg. Begäran om lösenord skickas till följande adress: wendelahebbeshus@gmail.com

”Darra, moderna tyranner!”

”Kvinnan har rätt att bestiga schavotten; hon måste också ha rätt att bestiga talarstolen!” Så lyder artikel tio i den franska författaren och feministen Olympe de Gogues mest kända verk, Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter från 1789.  Rätten att bestiga talarstolen tog hon sig. Tyvärr skulle hon också bli offer för den förstnämnda rättigheten och avrättades under jakobinernas skräckvälde1793 vid 45 års ålder.  

Om hennes fascinerande karriär som selfmade woman  – hon blev politiker, författare, feminist, revolutionär (men inte tillräckligt för att undgå schavotten) – kan man läsa i en strålande intressant och välskriven bok av Anna Laestadius Larsson, ”Dessa djäfla kvinnor” utgiven i mars i år. Där får vi följa tre 1700-talsfeministers öden – Hedvig Charlotta Nordenflycht, Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges. 

Olympe de Gouges (1748 – 1793) som sett fram mot en fredlig revolution var en av de få som vågade protestera mot terrorn och massakrernas meningslösa grymhet innan hon själv blev offer för den:
Agitatorerna bakom upploppen hade, menade hon, på jakt efter egen makt förvandlat vanliga människor till brottslingar: ”tusentals medborgares halsar skars ostraffat av, många kan ha varit skyldiga, det måste vi hoppas, men Medborgare, är en människas liv så lite värt i mänsklighetens ögon att det inte ens förtjänar undersökas varför hon berövas det?”

Snart var det hennes tur att arresteras. Från fängelset dit Olympe de Gouges förts lyckades hon smuggla ut en skrift där hon beskriver de förfärliga förhållandena. Den publicerades och hyllades i Thermomètre du jour och slutade: ”Darra, moderna tyranner! Min röst ska höras från djupet av min grav!”

Nog tänker man på 2020-talets ”moderna tyranner” när man läser hennes varning!

Ami Lönnroth

Det blev en spännande andra advent i Wendela Hebbes Hus. Lärarteamet Vanja Karlsson och Maria Nordberg och några av deras elever från högstadiet på Igelstaskolan i Södertälje delade med sig av sina tankar om kunskap och bildning. Med utgångspunkt i den svenskundervisning som bedrivs på Igelstaskolan gav de många exempel på hur svenskundervisning kan få eleverna att växa och utvecklas och motivera till lärande för livet. 

Det var både rörande och inspirerande att höra elevernas egna berättelser om hur de har fått ökad förståelse för både sig själva, andra människor och av samhället i stort genom svenskundervisningen. En annan positiv effekt som vi som var på plats i Wendela Hebbes Hus fick uppleva var elevernas förmåga att formulera sig i tal och skrift. De berättade själva på ett väldigt inspirerande sätt om hur svenskundervisningen har bidragit till deras personliga utveckling. 

Ett konkret exempel som togs upp var boken Tio över ett, som handlar om högstadietjejen Maja som bor i Kiruna. I boken skildras Majas oro och osäkerhet inför att hon, hennes familj och i förlängningen hela Kiruna måste flytta på grund av LKAB:s gruvsprängningar. Högstadieeleverna på Igelstaskolan läste den här boken tillsammans i ett projekt som väckte många tankar och känslor. Trots att boken på ytan handlar om ett specifikt problem i en exotisk miljö så är den ändå väldigt allmängiltig på många sätt, och det var det eleverna också upplevde genom att skriva, prata och diskutera om den. 

Läsningen skapar på det här sättet möjligheter för eleverna att uppleva andra kulturer, miljöer och historiska epoker, men den blir också ett sätt för eleverna att komma i kontakt med nya sidor av sig själva. Inte minst blir den ett sätt att nå den omvälvande insikten om att, som Gunnar Ekelöf uttryckte det, det som är botten i dig är botten också i andra. 

Nils Mårtensson

Lärarteamet Vanja Karlsson och Maria Nordberg demonstrerar hur svenskundervisning kan gå till bland elever med svenska som andraspråk. Deras elever berättar med konkreta exempel hur de utvecklats. Se reportage på sidorna 3-9 i nya WendelAvisan, nr 67.

Entré 100 kr går till Fonden för ungt skrivande/Lilla Wendelapriset. Fri entré för skolungdom. 

Söndag 5 december kl 15:00 i Wendela Hebbes Hus 

Varmt välkomna! 

”När börjar bildning egentligen? Det nyfikna sökandet och frågandet för att förstå? Det börjar väl med barnen! Ingen är så vetgirig som en treåring.”  Så sade Agneta Sommansson i samtalet som följde på två spännande inledningar av de två författarna till varsin bok om bildning – Christina Jutterström och Sverker Sörlin. Platsen var förstås Wendela Hebbes Hus och vi hade bjudit in till samtal på temat ”Vart tog bildningen vägen?”

En bildad och nyfiken publik på plats i Wendela Hebbes Hus

Det var en rubrik som lockade publik. Nyfikenheten, skratten, de många intressanta frågorna och funderingarna efter två briljanta inledningar skapade en härligt fri och glad stämning.  Christina Jutterströms studiecirkel med  ”Kvinnorna runt sjön Björken – och deras längtan efter bildning” (Atlas) handlar precis om det som bokens titel anger. Ett antal bondhustrur i Sörmland bosatta runt samma sjö kom för fyrtio år sen överens om att de ville öka sitt vetande. Det blev en studiecirkel i vilken Christina långt senare blev inbjuden och upptäckte ett nytt sätt att bilda sig.

Själv var hon samtidigt både bondhustru och mediechef medan hennes man Ingemar Odlander hoppat av en gedigen TV-karriär för att bli bonde. Så när Christina inte mockade i lagården eller satt i viktiga möten i Stockholm, träffade hon de andra bondhustrurna och fann ett nytt sätt att bilda sig. Ett sätt som Sverker Sörlin, hennes samtalspartner denna eftermiddag i Wendelahuset, kallar ”den svåra konsten av veta tillsammans”, underrubriken på hans bok ”Till bildningens försvar” (Natur & Kultur).

Men vad är bildning egentligen?  Själv hade jag några dagar tidigare slängt ut frågan på Facebook och bett om svar. Det kom in nästan lika många definitioner som jag fick svar – och de var många – 88 stycken – av vilka moderatorn Jan Lewenhagen valde några som utgångspunkt: 

”Bildning är det vi har kvar när vi har tappat ’ut-’ ” svarade Peter A Sjögren. Ett svar som bottnar i Ellen Keys ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt.” (citerat av Susanna Pagels). ”Allt du minns när du glömt vad du läst”, skrev Ulla Gudmundsson. Medan Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Rötter” och preciserade: ”kunskap, insikter, känslor – kanske också kollektiva minnen – som är förankrade.”

Det är alltså skillnad på bildning och utbildning, vilket Sverker Sörlin formulerade på många träffsäkra sätt. Han talade om kunskap som ”en sorts vetandets mirakel som aldrig upphör att förundra” och att vi behöver veta om världen tillsammans, inte främst för att förutsäga den men för att ”ha en hemortsrätt i detta gemensamma”.  ”Erfarenhetsrummet som vi delar och förväntningshorisonten som är vår gemensamma förståelse av våra möjligheter tillsammans är centralt för en ny bildning.”  

Hur mycket får man av detta gemensamma i det svenska utbildningssystemet idag?  Inte mycket, menade Sverker Sörlin: ”Ord som insikt och förståelse har utrangerats till förmån för klick och klipp”. Han pekade på en helt annan allmänorienterande tradition i det engelska och amerikanska utbildningssystemet, även i det norska.  

Sverker Sörlin, Jan Lewenhagen och Christina Jutterström i samtal

Det Sverker Sörlin talade om med lite mer abstrakta begrepp var som jag ser det samma sak som Christina Jutterström syftat på. Hans sökande efter en definition ledde  till denna: ”Vi behöver lära oss vad det betyder att också leva för andra och att utveckla och förbättra samhället. Jag började tänka på BILDNING som ett ord som fångar vad vi då lär oss.”  

Bildning är alltså något mycket mer än det som vi kanske normalt kallar ”klassisk bildning” och som länge lärdes ut i läroverken dit högst några procent av Sveriges ungdom fick tillträde – flickor inte förrän sent på 1920-talet. Inget fel på klassisk bildning i sig skyndade sig Sverker Sörlin att säga till den seniora publiken varav de flesta troligen gått just i dessa läroverk. Och som nu kanske fullbordar sin bildning med stimulerande föreläsningar på Senioruniversitetet.

Men var bildar man sig annars? Lär sig veta tillsammans? Och där återknyter jag till Agneta Sommanssons inledande frågor som av någon annan i publiken gavs svaret:

”Likaväl som det behövs ett Senioruniversitet skulle det behövas ett Junioruniversitet”.

En lysande idé att döma av publikens bifall.

Ami Lönnroth (text)

Birger Svanteson (bild)

Hur kan dessa intressanta tankar om bildning appliceras på dagens svenska skolsystem? Kanske får vi ett svar redan nu på söndag i Wendela Hebbes Hus, när lärarteamet Vanja Karlsson och Maria Nordberg demonstrerar hur svenskundervisning kan gå till bland elever med svenska som andra språk. Varmt välkomna!

Söndag 5 december kl 15:00 i Wendela Hebbes Hus 

Se fliken Aktuella program här på hemsidan för mer detaljer. 

Gunnar Wetterberg i samtal med Ninne Olsson på Oktoberteaterns scen (Foto: Birger Svanteson)

När började folk tro på spöken?
Vem uppfann pengar? Och varför?
Vem uppfann att man skulle vara dum mot bruna personer?

Frågorna var många och kluriga, de flesta ställda av barn och ungdomar i åldrarna 8 – 16 år, när vi lekte Fråga Lund på Oktoberteatern i Södertälje i förra veckan med den mångkunnige Gunnar Wetterberg som suverän svarare. 

Hans kompis från studietiden i Lund, Oktoberteaterns Ninne Olsson, hade lockat hit honom. Vi från Wendelas Vänner hade för vår del lockat dit en publik som var avsevärt äldre än de flesta frågeställarna. De hade fått skicka in sina frågor i förväg.  Jo, det fanns också nyfikna ända upp i 80-årsåldern som hört av sig till Gunnar för att få svar på frågor de länge grunnat på. Imponerade blev vi alla av den lundalärde Gunnars gedigna vetande och hans förmåga att servera det på ett begripligt språk.

Publiken blev inte besviken (Foto: Birger Svanteson)

Här fick vi höra om folktrons andar som utvecklades till spöken – lämpligt ämne kort före Halloween. En främlingsrädsla som blev rasism och vidriga övergrepp, bottnande i kolonialism och slaveri var några punkter i det nedslående svaret på frågan om ”de bruna”.   Och så fick vi en elegant utläggning om den smarta idén att ersätta byteshandel med mynt som till en början var hur stora och tunga som helst.

Gunnar Wetterberg i samtal med Ninne Olsson och Ami Lönnroth (Foto: Birger Svanteson)

Inget område var den mångvetande Gunnar främmande. Som svar på frågan: “Vem uppfann dasset?” från 10-åriga Felicia tog han oss tillbaka många hundra år till före pestens tid. Genom att analysera jordlagrens djup under olika geologiska tidsåldrar har man kunnat precisera när människan började använda avträden. Kan det kallas avdelning onödig kunskap? Tror inte det – i varje fall inte att döma av publikens intresse för frågan.

Framtidsoptimisten Gunnar Wetterberg (Foto: Birger Svanteson)

Till slut fick Gunnar en framtidsfråga, formulerad av 16-åriga Villemo: ”Hur tror du livet ser ut om 300 år?”
Den fick ett oväntat svar – eller ska man säga gissning.  Till skillnad från alla dystopiska förutsägelser i klimatkrisens spår, tror Gunnar Wetterberg på en framtid där många smarta och kloka människor lär sig bemästra hoten mot vår existens. Inte ett löst tyckande utan underbyggt med vetenskapliga prognoser. Och så den hoppfulla avrundningen:  ”Jag är optimist!”

Ami Lönnroth 

Ulrika Knutson föreläser om Elin Wägner inför en fullsatt Wendelasalong (Foto: Nils Mårtensson) 

”Jag känner både respekt och beundran för Elin Wägner, för hennes engagemang, arbetskapacitet, politiska mod och moraliska allvar. Men jag tycker inte om henne.

Så inledde Ulrika Knutson sitt kapitel om Elin Wägner i sin roliga och underhållande kollektivbiografi om Fogelstadgruppen 2004, ”Kvinnor på gränsen till genombrott”.

Det omdömet fick hon anledning att fundera vidare på i ett antal år. Elin Wägner som hade ikonstatus kunde man väl inte avfärda så lättvindigt?

Förra året, just som pandemin brutit ut på allvar, kom resultatet av de funderingarna: biografin ”Den besvärliga Elin Wägner” (Historiska media). Söndagen den 10 oktober kom Ulrika Knutson på efterlängtat besök till en fullsatt Wendelasalong och höll ett lysande föredrag utifrån sin bok. Två gånger hade vi av coronaskäl tvingats skjuta upp författarträffen.

Vad är det då som gör Elin Wägner besvärlig? Ulrika Knutson har fler svar på den frågan:

”En rösträttskämpe som tvivlade på rösträttens värde och ifrågasatte den parlamentariska demokratin redan på 1920-talet! En feminist som aldrig strök kvinnorna medhårs utan tjatade och ställde krav.”

Rätt snart slutade dock Elin Wägner tvivla på rösträttens värde. 1910, då var hon 28 år, kom hon ut med sin succéroman ”Pennskaftet”, om den rösträttskämpande unga journalisten som sprang på möten med oknäppta handskar och arbetade som en bäver för att omvända även de mest patriarkala män i rösträttsfrågan. Två år tidigare hade hennes roman ”Norrtullsligan” om kontorsarbetande kvinnor gjort henne till ett känt författarnamn. En bok som man, enligt Ulrika Knutson, fortfarande kan sticka i handen på unga tjejer och som kan läsa den med behållning.

Det Ulrika Knutson också tog fasta på var Elin Wägners kompromisslöshet, den som författaren själv kallade sin ”ytterlighetstrånad”. Om den tycker Ulrika Knutson inte. En sådan sak som att i krigshetsande Hitlertid kräva av sina medsystrar att de vägrar sätta på sig och sina barn gasmasker eller att gå ned i skyddsrum vid ett bombanfall. Det var Elin Wägners radikalpacifistiska hållning som formulerades i Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget i mitten på 30-talet. 

Och mitt i allt sitt brinnande engagemang var Elin Wägner vass, välformulerad och rolig, något som kanske glömts bort av eftervärlden som söker helgon att dyrka. Som när hon ger Hjalmar Söderberg ett försåtligt mothugg när han driver med kvinnosaken:

”Hjalmar Söderberg tar, med sin lilla förtjusande brist på varje falsk blygsamhet, för givet, att kvinnosakskvinnan i enrum med sig själv vanmäktigt önskar att hon vore en man. Jag bara frågar, skulle Hjalmar Söderberg själv kanske vilja vara en?” (citat sid 88).

Elin Wägner och männen – hur är det med den saken då? Läser man i biografin om Elin Wägners kärleksliv och paradoxala förmåga att förälska sig i auktoritära män får man en bild av henne som högst mänsklig kärlekstörstande kvinna med en förmåga att tappa omdömet – som de flesta förälskade människor gör. Om det talade Ulrika Knutson inte så mycket för Wendelapubliken – boken innehåller så mycket. Men läs själva!

Ami Lönnroth

Två spännande föredrag har vi att se fram mot den närmaste tiden i Wendela Hebbes Hus: 

Den besvärliga Elin Wägner

Söndag 10 oktober kl 15 i Wendelahusets nedervåning.

Äntligen får vi lyssna på Ulrika Knutsons föredrag om ”Den besvärliga Elin Wägner” utifrån hennes spännande biografi med samma titel. (Läs artikeln i nr 65 av WendelAvisan!) Det var det första programmet som vi tvingades ställa in inte bara en utan två gånger – av coronaskäl förstås.  Många förbokade biljetter är redan sålda. Vi rekommenderar förbetalning via Wendelas Vänners swishnummer  123-0068593  eller bankgiro 362-0879.  Först till kvarn!

Kostnad 100 kr för medlemmar, 150 kr för icke medlemmar.

Viktigt: Skriv Ulrika K  och glöm inte eget namn!

Döttrarna och porträtten

Onsdag den 13 oktober kl 18 i Wendelahusets museivåning (OBS!)

Bara tre dagar efter ”Den besvärliga Elin Wägner” håller vi tillsammans med Almqvistsällskapet ett program för en liten skara medlemmar från våra båda föreningar. Det är samtidigt release för höstnumret av Almqvistsällskapets tidskrift Almqvistiana. Högst tio medlemmar från respektive förening får plats i vårt bibliotek. Entrén är gratis men föranmälan obligatorisk. Mejla amilonnroth@gmail.com senast 5 oktober.

Om programmet: Wendela Hebbe och Love Almqvist var nära vänner. Det var även deras döttrar, den världsberömda sångerskan Signe Hebbe och den stillsamt levande Maria Almqvist.

Gunilla Hermansson, litteraturprofessor från Göteborg, som skrivit om döttrarnas vänskap i det nya numret av Almqvistiana, samtalar med redaktören Jonas Ellerström och ordföranden i Wendelas Vänner Ami Lönnroth.

Almqvisthörnan i Wendela Hebbes Hus (Foto: Per Eric Mattsson)

Nils Uddenberg föreläser om paret Hierta-Retzius i Wendela Hebbes Hus (Foto: Nils Mårtensson) 

En strålande föreläsning av Nils Uddenberg inledde vår serie av coronafördröjda författarträffar söndag den 26 september. Utifrån sin biografi om ”skallmätaren” Gustaf Retzius berättade han lärt och kvickt om den man som en gång var en centralgestalt i svensk hjärnforskning och som sedan fick uppleva sig omkörd av tiden och av yngre forskare.  En man vars hustru Anna Hierta-Retzius på samma sätt var en pionjär – i hennes fall  i svensk kvinnorörelse. Även hon fick uppleva att hon hamnade i skuggan av sina konkurrenter, dvs andra kvinnosakskvinnor, andra plattformar. När det gällde hennes stora sociala projekt, de sk arbetsstugorna för skolbarn, kunde ingen göra henne rangen stridig. De blev tidiga föregångare till dagens fritidshem och till välfärdsstatens sociala reformer.

Nils Uddenberg tecknade en mångfacetterad bild av detta formidabla par, stenrika, ständigt arbetande för sina höga ideal  men också självmedvetet värnande om sin maktposition. När de inte fick som de ville skaffade de sig alltfler fiender och till slut hade de bara varandra, instängda i en ”folie à deux” för att använda Nils Uddenbergs karakteristik.

Troligen hade de fått ett betydligt mer positivt eftermäle om de  inte varit så förfärligt envetna och inte haft så mycket pengar (ärvda av Annas far Lars Johan Hierta) att använda som påtryckningsmedel för att få det som de ville. Läs boken ”Skallmätaren: Gustaf Retzius, hyllad och hatad”. Den är oupphörligt underhållande, både lärd och lättsam!

Ami Lönnroth