Ami Lönnroth, som introducerade och ledde samtalet med Bitte Hammargren, berättar här om föredraget. Hon slutar med ett citat ur Per Jönssons recension i SvD av boken. Foto Göran Rooth.

När sommaren idag, 21 september, övergick i höst fick Wendelas Vänner besök av författaren och journalisten Bitte Hammargren, en av Sveriges främsta Mellanösternkännare, som berättade fängslande och skrämmande om människoöden i skuggan av politiskt och religiöst förtryck, skildrade i hennes nyutkomna bok ”Gulfen – en framtida krutdurk” (Leopard förlag).

– Tro inte, sade hon, att alla muslimer ställer sig lojala med den oerhört konservativa och förtryckande livsåskådning som en liten religiös grupp i Saudiarabien har lyckats sprida till andra länder med hjälp av sina enorma oljeinkomster.
Ett okunnigt sätt att dra alla muslimer över en kam, som väl tyvärr inte är ovanligt även bland utbildade västerlänningar, fick i hennes föredrag ett välunderbyggt bemötande. Plötsligt stod det klart hur religiös fanatism och global energipolitik hänger ihop, hur de mest rabiata förtryckare som Isis och andra extrema grupper kan få hjälp och resurser att beväpna sig av världens mest konservativa regim, den saudiarabiska. Hon talade också om ljusglimtarna hon upptäckt som reporter inifrån detta slutna samhälle, om modiga kvinnoaktivister, bl a 47 kvinnor som gjorde gemensam sak och genomförde en demonstration där de tillsammans körde bil, något som är förbjudet för kvinnor – det enda land i världen som förbjuder det. Naturligtvis blev kvinnorna av med sina jobb och utsattes för svåra repressalier. Men de kämpar vidare ändå. Hon berättade om människorättsaktivister som kämpar för yttrandefrihet och får fängelsestraff på femton år och därtill tusen piskrapp att delas ut i portioner – annars skulle de dö. Och ändå fortsätter deras vänner och familjer att föra kampen vidare.

Nyligen hyllades Bitte Hammargrens bok vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. En av dem som deltog i samtalet var Per Jönsson som också har recenserat boken i SvD den 28 augusti i år. Härnedan är ett utdrag ut hans recension där han tar upp de inbyggda svagheter Bitte Hammargren pekar på i det samhällsbygge hon skildrar. Den dag oljepengarna sinar – vad händer då med invånarna vars kritik hittills tystats med privilegier som fri sjukvård, fri skola och skattefrihet. Det är då krutdurken kan explodera.

” Varje besökare i Saudiarabien slås omedelbart av att praktiskt taget allt vardagsarbete utförs av utlänningar, utländska gästarbetare – från Asiens fattigaste länder när det gäller grovarbeten, från Europa och USA i mer specialiserade funktioner, som sjukvård och industri. Inte ens en av tio privatanställda är saudiska medborgare. En tredjedel av Saudiarabiens 30 miljoner invånare är utlänningar utan medborgarskap, i Kuwait två tredjedelar, I Qatar nio av tio. Detta har medfört framväxten av en hårt proletariserad, ibland slavliknande, underklass utan några som helst av de sociala rättigheter som saudiska medborgare åtnjuter, visar Hammargren genom många gripande exempel och intervjuer.

Detta stora utländska proletariat är förstås ett problem i sig. Men det allvarligaste dilemmat för Saudiarabien och andra Gulfstater är att undersåtarnas ’arbetsskygghet’ praktiskt taget utesluter att dessa länder ska kunna få igång en dynamisk inhemsk ekonomi som kan ersätta oljeintäkterna när dessa inte längre räcker till. GCC-ländernas befolkningar har vant sig vid att få subventioner och bidrag för ditten och datten hela livet, att inte betala skatt och att slippa arbeta i smutsiga eller fysiskt krävande yrken. Hammargren citerar utförligt en företagare och mångsysslare som själv fruktar att sådana ingrodda attityder kan få katastrofala följder:

’Hur ska vi kunna planera samhällen om utlänningar gör hela jobbet: städar ditt hus, kör din bil, lagar din bil, odlar grönsakerna. Att planera är att sköta sitt land själv, men vi är uppvuxna med att någon annan ska göra jobbet åt oss. Den islamiska litteraturen säger inget om produktion och tillverkning, den talar bara om handel vilket ses som något ädelt. Skolväsendet försöker inte ändra på det. De har uppfostrat oss att förakta allt kroppsarbete.’

De styrande köper lojalitet av undersåtarna, upprepar Hammargren med skärpa. Detta är ’samhällskontraktet’: du behöver inte arbeta, du får bidrag av staten, du betalar inte skatt – så länge du fogar dig och håller tyst. Den som inte betalar skatt kan inte heller kräva representation i statsstyret, eller kräva något som staten inte är beredd att ge. ’Skatt är ett medel att driva fram krav på demokrati’, säger en klok ung kvinna till författaren. ”