Arbetskarlens hustru

Arbetskarlens hustru
 Teckning efter naturen av W.

Man finner ofta bland det fattiga arbetsfolket ett tålamod, en förtröstan och en hängivenhet till Gud, samt en resignation i olyckan, som man stundom förgäves söker hos de i värdsligt avseende bättre lottade kristna. Det är, som om detta friska, spänstiga och förnöjsamma sinne vore de fattiga givet såsom till ersättning för de umbäranden, som Försynen i övrigt funnit för gott ålägga dem. Ofta ser man ett hjärtligt leende uppliva den fattiga arbetskarlens härdade ansikte och en glädjetår fukta hans öga vid någon oförmodad liten glädje eller gåva. Liten! ja, ni glada givare! Ni kan icke alltid föreställa er, hur stor glädje, hur många tacksamma tårar, hur mycket gagn även en liten, med förstånd given gåva kan åstadkomma! Tillåter ni mig att berätta er något om den fattiges förnöjsamhet, hans torftiga hem och rika hjärta.

Den som våren 1845 någon gång vandrade utåt den s k Nya vägen, såg, utanför något av de gamla rucklen, som till vänster omger densamma, två små trasiga barn, som lekte bland bergen och de betande getterna. Kom man dessa barn för nära, så flydde de in i ett svart valv eller port, liksom skygga vildfåglar. Följde man dem genom detta valv, fann man där innanför deras lilla näste. Detta var ett helt litet, trekantigt rum, med två oformligt stora fönster, och en mycket liten kakelugn. Möblerna bestod av en helt smal säng, två stolar, ett skrin och ett skåp. Familjen som bodde där, utgjordes av fem personer: mannen, hustrun och tre barn, av vilka det minsta var sjukt; alla begagnade samma säng, som väl hade ett täcke – nyligen skänkt av en barmhärtig person – men i övrigt nästan inga sängkläder. Utom dessa fem personer bodde i den lilla trehörningen ännu en kvinna till, som var husvill och arm och därför upptagen och ”inpoliserad” i trekanten; hon sov på skrinet En sjunde person, också en fattig arbetsmänniska, den familjen inhyst för att få lite biträde med hyran, sov på golvet.

Mannen, familjefadern, var en gubbe av svag kroppsbyggnad och utan arbetsdrift och omtanke. Han sågade väl en och annan famn ved åt sina kunder, men ofta var han hemma hos de små och ”skötte hushållet” varför han av grannarna kallades ”barnflickan”. Säga vad man vill om de storverk som människan med sin blotta vilja förmår uträtta, visst är att hon ändå, när allt kommer kring, icke mer än till en viss inskränkt grad utöver den gräns, som naturen utstakat, förmår uppdriva sina individuella krafter, vare sig andliga eller kroppsliga. Mannen i trekanten var en av dessa hjälplösa, svaga och njuggt utrustade varelser, utan arbetsförmåga, tilltagsenhet och mod, vilka kommit till världen icke för att hjälpa, utan för att hjälpas. Ett av hans dagliga göromål i och för husets bestånd, vilket han aldrig fick försumma, var emellertid att hämta den s k fattigsoppan. Härmed tillgick sålunda, att mannen tog det ena barnet på armen, det andra, som bar krukan, vid handen, och vandrade så av från Nya vägen till gamla Själagårdsgatan, där kokinrättningen var belägen. Visst var det ett långt stycke väg att hämta fattigsoppan: men vad skall den fattige göra?

Visst låg det lilla barnet dödligt sjukt, men sådant fick inte hjälpa; de andra kunde inte svälta ihjäl för det!

Medan vi är ihåll med fattigsoppan, kunna vi icke underlåta nämna, att det förekommer oss såsom skulle dylika inrättningar väl, utan alltför stor eller kännbar kostnad och uppoffring för den enskilde, kunna ombesörjas på flera ställen inom huvudstaden. Vi har funnit denna soppa oftast rätt fösvarlig, smaklig och kraftig. De s. k. ”Ärtedagarna” har väl ibland erinrat oss anekdoten om herrgårdsdrängen, som satte sig till ärtfatet, men bäst det var kastade skeden ifrån sig och vek upp rockärmarna, utropande: ”Ta mig tusan, ska´ jag icke nu ha henne (nämligen ärtan), det är tvärsäkert, ty jag såg henne nyss på bottnen!” – men på denna brist när, är fattigsoppan bra att ha.

Dock vi återkommer till vår berättelse. Om mannen i trekanten var senfärdig och långsam av sig, så var hans hustru så mycket raskare och förslagnare. Hon var, såsom en viss stor man sade om en viss kvinna, ”den enda karlen i familjen”. Hon var det, som på starka skuldror bar alla de andras väl och ve. Hon var det, som som tidigt om morgonen borgade brödet och drickat, vilket vid uppvaknandet skulle stilla de andras hunger, och därefter gick att med osparda krafter tillkämpa sig sin ”24 skilling och maten”, vilken senare hon dock till stor del gömde med sig hem, till barnen, ty, sade hon, ”man behöver icke äta sig proppmätt för att kunna leva”. Om kvällen var det hon, som vid hemkomsten betalte det borgade brödet och drickat hos krögerskan, gav värdinnan sitt förskott samt besörjde inköpen för morgondagen.

”Må jag icke vara glad” sade hon det oaktat, ”att ha en man, som, fastän han är jenfaldiger och godtrogen, dock aldrig kommer fuller och oregerlig hem och slår mig och barnen, eller förstör något!”

Och så förhöll det sig ock; mannen var en nykter och beskedlig, om ock något ”jenfaldiger” karl.

Visst var arbetet tungt och mödosamt ibland för den arma hustrun, vars hälsa och krafter stundom ville duka under; visst var inkomsterna oerhört knappa och otillräckliga, men hon sviktade dock aldrig i sin fromma förtröstan. ”Visserligen är det svårt,” suckade hon, ”men Gud hjälper mig nog!”

Om det fallit någon in att på senhösten samma år vandra mellan bergen utåt Nya vägen in i den svarta porten till det trekantiga rummet med stora fönstren, skulle han ha erfarit, att det lilla hushållet nu blivit förminskat. Hade vandraren tid och lust att stanna därinne en stund, skulle han snart få höra mor Brita, arbetskarlens hustru, omtala hur lycklig lilla Johanna nu var.

Barnets sjukdom hade tilltagit mot slutet av sommaren. Mor Brita hade burit det till doktorn, som yttrat: ”Vi får väl se, det kastar snart om!” – ”Ty”, tillade mor Brita, han såg nog att det var bara döden.” Det oaktat måste modern dagligen gå bort från lilla flickan, för att kunna hemföra sin 24-skilling och betala krögerskan och värdinnan.

En natt hade Johanna varit mycket ”underlig” – men blev lugnare på morgonen. Gubben stod just i gårdsmygen och racklade i skumrasket med att öppna porten, ty han skulle gå bort till ett herrskap, hos vilket Brita skulle biträda vid tvätt, med återbud från Brita, som den dagen icke såg sig god till att lämna sitt lilla sjuka barn.

Hustrun knackade sakta på rutan, och gubben vände tillbaka och lutade sig mot fönstret.

”Det lider, far, du får välan vända om” – och när fadren kom in, låg lilla Hanna vänd emot väggen, vit och vacker, men lite blå på bröstet.

Nu blev det mycket bekymmer hur man skulle få barnet i jorden, och Brita fick försätta flera dagar för detta bestyr.

Sedan hon skaffat ”fattigkista”, svepte hon barnet och satte kistan i en angränsande vedskrubb. Sedan gick hon till dödgrävaren.

Under dessa dagar kunde ingen av makarna förtjäna till familjens underhåll. Gubben kom sig icke heller till att gå bort; det var nog att lilla Hanna var borta, och mor hade lagt vedyxan på kistlocket för råttorna.

Små barnen undrade mellan sig att mor, som alltid varit så rädd om lilla Hanna, kunde nännas lägga henne i den kalla skrubben, helst hon var så kall om ansikte och händer, att hon helt säkert frös; – men de tröstade sig efterhand med att det väl icke kunde vara så kallt i skrubben, där all veden låg.

Medan hustrun var hos dödgrävaren och mannen ute att skaffa ett par bekanta som bar kistan till graven, tog den inhysta kvinnan bort hustruns få, hemmavarande klädespersedlar, knöt klädena av de små barnens halsar och gick sin kos.

Om hustrun själv berättade för er om barnets död och begravning, skulle hon, torkande sina ögon, tillägga:

”Men si, det var alltför micke lyckligt – för vi gick ut om aftonen vid femtiden. Det var fyra lik, utom lilla Hanna, som skulle alla ligga i en grav – men si jag gav dödgrävaren en tolvsjelling, och lilla Hannas kista fick stå vid ena sidan, såsom för sig själv…. Med de fyra andra följde ingen sörjande själ; men vi alla gick med lilla Hanna…. När de lagt igen graven, satte vi en kvist över där Hanna låg…. Det är alltför micke gott och kärt att få tänka hur väl allt gick till: ingenting var illavulet, men bara att jag fick gå med röd huvudkläde till graven, eftersom det svarta kom att bli bortstulet.”

Hör ni på henne med uppmärksamhet och deltagande, skall hon gå till skrinet och hämta fram en söndrig näsduk, lossa dess knutna hörn och framtaga en liten ljusröd pappersremsa, den hon med tårfyllda ögon skall räcka er. Ni gör henne då en stor tjänst och nöje om ni läser upp högt vad som står på denna lapp, ty hon kan inte läsa skrivet själv; där står:

”Min dotter Johanna Maria avled stilla den 23 augusti 1845 kl. ½ till sex på morgonen i en ålder av 1 år, 11 månader och 2 dagar.”

Om ni vidare frågar henne om hon sörjde sin lilla Johanna mycket, skulle hon svara:

”Ja visst gjorde jag det, i början, ända tills jag kort därpå hörde dem omtala den där Linqvisten, och hur hans mor gråtande följde honom till vägs: se det var gråt det! se det var sorg det! Måtte jag icke då vara glad att få följa min lilla Hanna till Johannes´ kyrkogård!”

Arma kvinna! vilket val? Avrättningsplatsen och kyrkogården!

Hon hade väl ämnat lägga lite torv på graven och nämnde härom till dödgrävaren.

”Lägga lite torv på graven! jo, det skall man se! likasom det vore en så lätt affär” Nej, pass min gumma, det torvas inte! Om alla tiggare skulle torvlägga sina anhörigas gravar, det vore just hyggligt! När man icke har råd att ha marmor-monument eller åtminstone järnkors eller staket och plantera blommor, så kan man rätt så gärna ligga otorvad.”

För en slant och goda ord fick dock mor Brita nådig tillåtelse att hämta torv från Tyskbagarebergen och pryda sitt barns grav.

Samma höst lämnade familjen trehörningen. Rummet var alltför kallt, trångt och osunt. Barnens hälsa led därav; båda blev sjukliga och fortsätta ännu att vara det.

Några oktobernätter sov de i en vedbod(Sådan liten, kort rad! – men vad nöd, vad jämmer den innehåller!…. vilka långa nätter för fadern och modern med två små sjuka barn!) Nu fick de ett rymligare och sundare rum för 38 riksdaler riksgälds per år.

De personer, hos vilka mor Brita gick som hjälphustru, fattade emellertid alltmer tycke för den ärliga, förnöjsamma, ihärdiga och arbetssamma kvinnan. Hon erhöll ännu mer arbetsförtjänst, och fortsatte att i det yttersta anlita sina krafter för de sinas bärgning.

Hon hade varit sjuk vid jultiden, och icke kunnat förtjäna något till helgen. Julaftonen kom, och det såg ovisst ut huruvida glädjens högtid här skulle kunna firas i glädje. Då, medan julklapparna vankades i i rikemans hus, då dubbeldörrarna utan rast och ro flög upp och till för att släppa in de under veckor, ja månader hopsamlade gåvorna, och medan de bortskämda barnen, utan att veta mer om högtidens betydelse, än att de skulle äta mycket gott och få mycket grannt, dansade kring den ljusprydda granen, de uppstaplade ljushögarna och med den otåliga blicken ideligen vänd mot dörrarna, gång efter annan i undrande ton frågade: ”Mamma, blir det icke mer?” … då, säger vi, satt fattigmans hustru och barn i det tomma, mörka, kalla rummet och ägde intet att stilla sin hunger med.

”Det är visst svårt,” suckade modern och såg på de små, som vände sina sorgsna, menlösa blickar mot henne, av vilken de var vana att mottaga varje glädje, varje tröst!

Men se, då öppnades dörren till det mörka, kalla rummet!

”Och det var alltför mycket väl… Vi fick en hel riksdaler i banko, av de fattigas vänner, att köpa hökarboden för!” I häpenheten glömde mor Brita här ett i, ty hon tyckte sig nu kunna köpa icke blott närmaste hela hökarbod, utan även alla hökarbodar på hela Regeringsgatan.

Annars har mor Brita, stackare, icke blivit delaktig av några s k barmhärtighetsinrättningar eller gåvor, varken i eller utom församlingen. (Fattigsoppan är en gåva av enskild person.) Besynnerligt nog har den nödställda, arbetssamma hustrun aldrig kommit på listan vid utdelningen av dylka håvor.

Hon har visserligen varit oförtruten uti att söka skaffa sig någon andel av dessa förmåner, till lindring i sina bekymmer. Ofta har den i trasor höljda bedjerskan blivit tillbakastött av förposterna till slottshelgedomen, då hon, väntande på något gynnsamt tillfälle, halva dagarna vandrade i de vackra, men kalla, vestibulerna, och slutligen, efter fruktlösa försök att bli anmäld hos nådegåvornas utdelare, nödgats återvända den långa vägen med oförrättat ärende. En sådan ”tidsöda” har hon dock aldrig tillåtit sig, utom vid de tillfällen då hon icke varit borttingad. Dessa uppvaktningar på slottet har dock haft sin nytta med sig, påstår hon, ty för någon tid sedan kom en kvinna från Roslagen; hon hade åtta minderåriga barn, med vilka hon jämte sin sjuka man bebodde en backstuga, belägen i en ort där man, i anseende till två på varandra följande svåra missväxtår, icke kunde få ens den allraringaste arbetsförtjänst. Denna kvinna måste mor Brita hjälpa, eftersom hon (Brita) ”var bekanter på slottet”, och eftersom de varit tjänstkamrater i tolv år och slutligen emedan hon, som mor Brita sade, ”är ytter uschligare än jag själv”. Och som det är ”mycket lättare att tigga för andra än för sig själv”, så vigilerade Brita oförtrutet och oavbrutet, intill dess hon skaffat sin kamrat en ”lapp”, vari hennes nöd i korthet var skildrad, samt ytterligare, vid utdelning å kongl. slottet, skaffat ”lappen” i behöriga händer, så att hustrun från backstugan ganska riktigt fick sin andel av de kungliga gåvorna”.

Så hjälper nödens barn varandra inbördes! Genom den ökade arbetsförtjänsten tycktes emellertid arbetskarlens familj, kunna släpa sig fram över denna svåra vinter, varunder alla livsmedel blivit stegrade till en oerhörd grad. Mor Brita sparade sig ej. – Tidigt om morgnarna och sent om aftnarna såg man henne vandra till och från sina dagsverken. ”Gud hjälper mig nog,” tänkte hon vid sig själv, då hon, med oket över sin trötta skuldra, nästan barfota bar de tunga vattenämbaren till rike mans kök, ty längre in kom hon väl sällan, emedan ingen hyser egentligen förtroende till den trasiga. Dock, mitt herrskap! Ni kan tryggt släppa denna kvinna in i era rum: om där låge högar av guld, så skulle hon icke vidröra dem, fastän hon, som ni vet, icke har mer än några få slantar i halmasken i skrinet, där nya testamentet och näsduken med lilla röda pappersremsan ligger förvarade.

Eller ni icke en sådan veneration för denna bok, denna näsduk denna lilla halmask och för kvinnan, som äger dem, som ber och gråter över dem alla dar, att en misstanke mot hennes redlighet icke i deras närhet skulle kunna falla er in?

Det tycktes som om hustrun, i följd av sin ökade arbetsförtjänst, skulle kunna sträva över, även denna, liksom så många andra svåra vintrar, sade jag, och detta utan att behöva anlita annat biträde än sina egna oförtröttade krafter.

Läste någon av er en annons i Aftonbladet nr 10 för onsdagen den 14 dennes? Där står:

Hos den ädle människovännen bönfaller en fattig hustru, som har två små barn, om någon liten hjälp i sin stora nöd, som nu är mer tryckande än någonsin förut. Hon hade det missödet att för några dagar sedan falla och bryta ena armen, samt är nu oförmögen att livnära sig och barn. Om någon ömmar för dessa olyckliga och med en skärv vill lindra hungerns plåga, träffar han dem uti huset nr 13 vid Stora Träskgatan, då hustru Carlsson efterfrågas.”

Ni finner således väl, att denna berättelse icke är blott och bar fiction, utan att den fattiga familjen vid Träsktorget, – den arbetssamma hustrun, den hjälplöse mannen och de små sjuka barnen – att dessa alla, säger jag, verkligen är till och att den förstnämnda för några dagar sedan haft olyckan att bryta armen. Mor Brita är dock icke förtvivlad eller klenmodig, men stilla, undergiven och förtröstansfull: ”Gud vare lov att det är den vänstra armen!” säger hon.

Den raska, oförtrutna kvinnan är emellertid för närvarande icke arbetsför, och sålunda ur stånd att förtjäna en enda vitten, ligger i olidlig värk både natt och dag, och barnen frysa och hungra omkring henne. Hyran för senare kvartalet är ännu obetald, och de små barnen sjuka. Det är just den arbetssamma, redlige och gudfruktige fattige, som är av alla, det värdigaste och mest berättigade föremålet för deltagande och barmhärtighet. Givaren vet, i sådant fall, att barmhärtighetens säd icke faller på hälleberget utan i god jord och bär önskad frukt.

De, som godhetsfullt vill bidra till den fattiga familjens räddning, men finner vägen till dess avlägsna boning alltför lång, kan inlämna sina gåvor på Aftonbladskontoret vid Stadssmedjegatan, där de mottages och redovisas.

Ovanstående följetong – vi skulle i dag säga understreckare – infördes i Aftonbladet den 21 januari 1846. Dagen därpå skrev Aftonbladsmedarbetaren C.W. Lilliecrona följande i ett brev till sin vän Gustaf Andersson i Lund:

”Hela Stockholms haute volée och många som hör till klassen av vanliga människor har på fm. i dag strömmat till huset nr 13 vid Träskgatan. Anledningen finner du då du läser gårdagens följetong i Aftonbladet om ’Arbetskarlens hustru’ . På Aftonbladskontoret hade till kl 1 i dag influtit över 50 rdr banko, och då jag på förmiddagen var hos den stackars gumman 5 à 6 minuter kom och gick 12 personer som alla hade gåvor med sig. Barnen fick kläder, leksaker och mat, och du kan tänka dig glädjen i det lilla rummet. Allt var, oaktat fattigdomen, så snyggt att ej en fläck smuts fanns på barn eller någonting. Fru Hebbe, som Thomander känner, har gjort detta kärleksverk och räddat den stackars familjen genom sin enkla berättelse. Den rörde mig till tårar. Fru Hebbe var i middags lycklig, det kan jag försäkra. Gud välsigne henne! Det är en ädel själ!”

Ett par veckor senare – den 4 februari 1846 – skrev Wendela Hebbe en ny understreckare i samma ämne Mor Brita i sin lycka.

Mor Brita i sin lycka.[1]
Det är icke lätt att av blotta beskrivningen föreställa sig de känslor, som måste uppfylla ett från livets högsta sorg och tröstlöshet till glädjen och hoppet plötsligen förflyttat människohjärta. Den drunknande, som med förtvivlans ångest och sina sista mattade krafter fattar uti det ena slippriga räddningsstödet efter det andra, vilka alla glida undan, och slutligen kraftlös sjunker allt djupare – men i en hast känner sig fattad av en kraftig hand och på ömma armar åter buren till livet; endast den, som genomgått en dylik strid på liv och död, kan riktigt föreställa sig den fattiga familjens vid Träsktorget närvarande sinnesbelägenhet.

En sådan fröjd, som den räddades, då han vilar på den gröna stranden, känner solen värma det stelnade ansiktet och hör kära, deltagande röster viska tröstens och kärlekens ord omkring sig, en sådan fröjd är nu den räddade moderns.

Det torde måhända tillåtas oss att för dem som ädelmodigt räckt dessa olyckliga den räddande handen, omtala hur föremålen för deras deltagande och godhet nu bär sin lycka.

Den första dagen, då mor Brita, inklämd i fönstersmygen, mellan det omtalade gamla skrinet och bordet, med darrande hand mottog de frikostiga gåvorna och såg så många vänliga ansikten i den låga dörren till sin lilla kammare, var hon icke sig själv mäktig för glädje och häpnad.

Vad kunde hon annat! Hade icke hundratals människor i dag, ända in på sena kvällen, vandrat den trånga, branta trappan till hennes boning, den hon ännu samma morgon med så tunga steg beträtt – och hade icke alla medfört frikostiga gåvor till henne?

Brita talade visserligen en hel hop ord, ty läpparna rörde sig beständigt; men Gud må veta vad hon sade, hon själv visste det säkert icke. Då hon såg ägodelarna omkring sig, maten, veden, kläderna, och i sin halsduk virade in den ena sedeln efter den andra, då tyckte hon att de förflutna 40 årens fattigdom, umbäranden, mödor, sjukdom och vakor, den avbrutna armen, som icke värkte mere – d.v.s. hon kände det icke nu – hungern, kölden – all denna nöd, som ditttills följt henne så troget, varit alltför ringa lidanden för den stora lycka, som nu så oförmodat kom över henne. Hon kunde icke begripa, att det i en hast brinner ljus på hennes bord, barnen leka mätta och förnöjda bredvid henne och det förut tomma rummet företer en anblick av trevnad och välmåga!

Vänliga röster talar till henne, tårfulla blickar möter henne: ”Se, där, mor Brita, där för din fromma förtröstan – där för din arbetsamhet, – se där Brita en liten gåva ….du har ju en nykter och beskedlig man?” – ”Ja, Gud vare lov, lilla fru!”

”Så bed för mig, att även min man måtte bliva så!” o.s.v.

Hela den dagen kunde den stackars Brita icke smaka en bit, för bara glädje, och när kvällen kom, sade hon till sin värdinna: Jag kan ingenting göra för allt detta, ingenting; jag blott ber Gud välsigna dem alla!”

Fader Carlsson själv, som hela dagen stod där så mulen och otymplig vid spisstötten, såsom hade alltsammans icke angått honom ringaste grand, tycktes småningom kvickna vid och försöka att arbeta sig upp ur det tillstånd av stum bestörtning, varuti han befann sig. Då värdinnan, i hans och hans hustrus närvaro, överräknade gåvorna för dagen, gick han tyst med hopknäppta händer fram till bordet samt tog med ett gott och tacksamt leende emot den honom tilldelade gåvan av sex skillingar, med vilka han skulle fira dagens glädje – de andra 120 rdr bko borde insättas i sparbanken, det visste han.

De följande dagarna representerade mor Brita i sin vrå, ännu alltjämt livligt påhälsad och begåvad. Tredje aftonen skrev värdinnan med de inkasserade penningarna, som skulle till sparbanken:

Inkomsten av dessa dagar följer 33 Rdr. Gubbens och gummans glädje kan icke beskrivas. De kan icke sova om nätterna eller äta om dagarna, så stor är deras fröjd och det tycktes som om gubben blivit något lättare om hjärtat, han talar nu ibland, och till och med skämtar.”

Och verkligen syntes det som om lyckans leende solstråle, som nu för första gången föll på detta hopsjunkna, förtorkade väsen, där uppväckt den slumrande livskraften, och till och med förmått framkalla några bleka glädjeblommor.

Om ni hade sett honom dansa mellan knytena på golvet, småle och tala med sig själv … Mor Brita grät när hon såg det och sade: ”han där, som var dag sett ut som om han skulle gått till döden!…” sett honom, då han med 30 riksdaler på fickan gick att ”köpa möbler” – eller, mötte någon, Tisdagen den 24 januari en ljushårig man i långrock och förskinn, och som oupphörligen log, samt ideligen, mycket ödmjukt avtog hatten, så var det sannerligen han med sin femtia på fickan! … och skulle icke hälsa på alla människor, de hade ju alla nyss hälsat på honom därhemma?

Måndagen funderades starkt på hur penningarna skulle användas.

”Fru värdinnan hade nämnt om en dragkista att lägga de erhållna kläderna i? sade Brita frågande, och lite tvehågset, ty hon fruktade att man skulle anse detta såsom en alltför stor djärvhet, emedan en dragkista ändå vore en överflödspersedel för en fattig arbetshustru, men då ingen motsade henne, tog hon sig dristigheten an och drog fram med ännu flera ekonomiska förslag. Dessa sträckte sig, utom nämnda dragkista, ännu till ett skåp eller skänk för husgerådens förvarande, samt trenne stolar och en säng.

Någonting hade hon dock ännu på hjärtat, det kunde man gott se, likasom att detta någonting nära nog liknade ett överdådigt förslag, vilket man lätt kunde märka på den otroliga möda det kostade Brita att komma fram därmed.

”Det skulle vara alltförmicke bra om jag kunde…om jag finge… om herrskaperna tilläte… si, jag skulle gärna vilja ha mig en … guldring!”…

Brita, Brita! vad tänker du på? en guldring på din gamla knotiga, grova arbetsnäve! Vi undrar storligen hur det skulle se ut, eller, för att tala allvarsamt, vi undrar vad dina gynnare och vänner skulle tänka om någon av dem hörde dig tala så!

”För si, när nu herrskaperna, som är så goda och hjälpa mig med affärerna, sätter in alla pengarna i sparbanken, och det väl kunde hända, att barnen blev sjuka eller vi annars kunde hitta på att komma i behov, så vore det så innerligt bra att ha en guldring, för tocket tar di emot på – assistansa´ ”….

Ja så, det kan så vara, vi fruktade att mor Brita var bleven högfärdig.

Flera av de ädla, som uppsökt familjen i dess bedrövelsetid, och såmedelst visat deltagande för dess anspråkslösa och ärliga varelser, lär ha lovat att icke heller framdeles glömma dem; om så är, finna de den lilla boningen mycket förändrad.

Nöden, som hittills från varje vrå av rummet, med håliga ögon blickat den inkommande emot, har dragit sig undan; den vitlimmade spisen, de snygga möblerna, – flickan, som på sina fristunder – hon får nu gå i säng – leker bredvid sin lille broders sjuksäng – utgör en trevlig och behaglig tavla, vars anblick skall, bättre än något annat, tolka för er tacksamhetens språk!

Men jag fruktar att ni kanhända icke finner fader Carlsson vid spishällen mera, ty han ämnar bege sig av till Roslagen endera dagen för att underrätta sin gamla svärmor – en nära 80 års gumma, som där försörjer sig med spånad, – om dotterns lycka. Han gjorde en dylik färd för ett par år sedan, vilken kostade honom tolv skilling i respengar, nattkvarter och dagtraktamente, ett för allt. Han vandrar av ”fotledes” och medför, vi vet icke hur mycket kaffe och socker till gumman. Mor Britas forna matmoder, hos vilken hon tjänat i tolv år, skall även vid samma tillfälle bli underkunnig om sakernas nuvarande glada skick.

Sparbanksböckerna ligger väl förvarade: 100 rdr bko för mor Brita, d:o för dottern Christina; 35 rdr 16 sk. bko för sonen Johannes, är däri intecknade, och den sista skall om lördag kompletteras till 100 rdr bko, liksom de andra. Fader Carlsson har själv vecklat in dem i en näsduk och gömt dem.

Ingen skymt av missnöje, ingen tanke på att han, den fattige fadern själv, även borde vara ett föremål för deltagande vid detta tillfälle, har kunnat förspörjas hos honom; – det har icke fallit den enfaldige fromme mannen in, att hans gudsfruktan, ärlighet, nykterhet och stilla vandel skall räknas honom till förtjänst, då han själv anser detta som en skyldighet. Emellertid, om någon ger honom ett uppmuntrande ord eller en vänlig nick, känner han sig därav lika lycklig som tacksam. Vid överräknandet av 3:dje dagens gåvor erhöll han en tolvskillings-bankosedel, den han mycket nätt hopvecklade och lade i sin vestficka, där den ännu för få dagar sedan fanns välbehållen kvarliggande; få se likväl hur det kan gå, och om den icke får ut och vandra, nu, på den omtalta Roslagsfärden.

Befriad från den gruvliga farhågan att nödgas se de sina förgås av hunger och köld, samt glad i hoppet om bättre dagar, känner Brita sina plågor i armen småningom avtaga. Det var också helt annorlunda då, när hon, driven av outsäglig ångest, vandrade från hus till hus, utan att dock för någon kunna yppa sin stora nöd, och under det att hon vid varje steg jämrade sig högt över skärningarna i den brutna armen.

Varje kantig sten, som hon råkade stiga på, gjorde hennes arm ont, och stenen på hennes hjärta… gjorde ännu mera ont!

Nu är den avlyftad… nu får hon vara stilla, sköta sig och barn – nu blir det bättre med var dag, … dock kan icke läkaren trösta henne med att hon snart skall bli fullkomligt helbrägdad. Men när hon blir det, då skall ni icke glömma henne, ni ädla gynnare och vänner! – då skall ni ge henne ännu en gåva till … ”arbetets gåva”! Då skall hon åter få inträda i sin verksamhet och med sitt arbete uppehålla sitt liv och – bevara det!

Någon yttrade till mor Britas värdinna: ”måtte icke denna hastigt överkommande lycka förvirra eller ”andeligen skada den enkla ofördärvade kvinnan!”

”Å nej,” svarade denna, ”mor Brita är gudfruktig.”

Och däri hade ”fru värdinnan” rätt: religionen är ett sjökort, som icke sviker, antingen man seglar i mot- eller medvind – -.

Men inte annat vi ser, så har väl mor Brita smugglat undan några hackor, vad de skall vara till … Kanske till den fattiga hantverkarfamiljen mittemot, som varit vittne till den Guds välsignelse, som dessa dagar strömmat in genom grannens dörr … kanske till stackars Ulla!…

Men vem är stackars Ulla?

Har någon av er sett den tysta kvinnan med sin korg på armen, hon som går och kommer utan att tala till någon, som ser på er så öppet, så sorgset, men dock icke ber om någonting?

Tala icke till henne, hon skall icke bry sig därom; fråga henne icke, ni skall icke få svar. Hon är döv, den arma kvinnan, och har varit det sedan sina spädaste år…

Men detta är en sorglig historia.

Om ni icke tröttnade, vill vi här uti en liten episod meddela några enkla drag ur densamma!

Ulla minns ej mer än tvenne epoker från sin barndom. Den ena då hon, ett fyraårigt barn, stod vid handen av en högväxt dam i släp.. detta var hennes mor. Så mycket vet hon om sin mor; dock, det var sannt, hon vet även att denna mor är begraven på Ladugårdslandskyrkogården, under en ”fyrkantig sten”.

Den andra epoken är dystrare. Då var hon hos en kvinna, som misshandlade henne och kastade henne utför en trappa… detta var i hennes morbrors hus. I fallet fick hon sitt huvud illa skadat, och förlorade sin hörsel. Ärren i hennes panna och vid hennes öron talar ännu härom, men icke hon själv; hon har från den stunden varit tystare än någonsin; men denna tystnad ruvar över en 40 års levnad av oupphörliga försakelser, oförrätter och lidanden av alla slag.

Och ändock!…

Det finns ingenting hårt, ingenting hatfullt, ingenting upproriskt eller elakt hos denna tysta misshandlade kvinna! Men genom sin dövhet på sätt och vis nästan utestängd från mänskligheten och hänvisad till sig själv och sin egen inre glädjetomma värld, tycks det som om hennes väsen småningom stelnat och förstummats.

Hennes dagliga göromål är icke heller ägnade att liva och uppmuntra. Då hon från Hötorget, dit hon går för att samla hö, börtköres av gubbarna – vilket ofta händer, emedan dessa hennes medtävlare i yrket är övertaliga – och hon nödgas vända därifrån med sin tomma säck, har hon intet annat råd än att i herrskapshusen hämta fjärdingar, vari skulor blivit samlade, dem hon bär från Drottninggatan till Träsket, och för vilket besvär hon erhåller 3 skilling; – då detta icke slår till spanns, nödgas hon samla klutar eller ben i sin korg, vilka betalas med 8 à 12 skill. pundet!

Av inkomsten för detta arbetet skall hon betala hyran, tolv skilling i veckan för ett s.k. rum, det hon delar med fyra andra, där hon har sitt sängställe vid dörren, och där det snöar in på hennes slarvor, samt dessutom föda och klä sig.

Man ser henne därför i en uti bottnen öppnad säck, uppbunden kring midjan med ett snöre; denna habit utgör på en gång hennes klädedräkt och sängtäcke.

Ulla hittar understundom – dock icke ofta – åtskilligt gott av värde uti fjärdingarna och på sophögarna, såsom teskedar, ja till och med matskedar av silver m.m. För en enda sådan, som hon för någon tid sedan fann nedfrusen i en fjärding, hade hon kunnat få sig många mål mat, en klänning att betäcka sin skälvande kropp med – men hon gjorde icke detta bruk av sitt fynd; hon bar det till ägaren, utan att likväl därför erhålla någon belöning.

Ty denna usla kvinna, som nästan aldrig njutit någon förmån i livet, som, oss veterligt, icke erhållit en vittens understöd inom den församling hon är född (Ladugårdslands församling), som blivit bortstött, förkastad, glömd av hela världen… denna kvinna är ärlig!

Berättade hon händelsen om silverskeden, skulle hon med sin grövsta röst tillägga:

”Det vore synd om pigstackaren, ty hon fick bannor, för det att jag kom inlåpandes i köket med skeden så att herrskapet såg det.”

Ulla har tjänat på många ställen, men blott ett halvt år på vardera, emedan man överallt tröttnat på den döva tjänarinnan. På senare tid har hon dock blivit mer och mer oförmögen till dylik tjänstebefattning. År 1842 erhöll hon följande betyg:

”Ulrika Eleonora -n är döv och har klen kroppskonstitution, varför hon är oduglig att antaga årstjänst. Betygas så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. N.W. af Grubbens.”

Att Ulla även är klen till sitt förstånd, det har hennes många husbönder och matmödrar hundra gånger försäkrat henne. Men därmed förhåller sig på ett mycket eget sätt: hon tyckes i många fall vara klokare än mången klok.

Ty, frågar ni henne (d.v.s. om ni kan anstränga er röst så starkt att hon vore i stånd att höra er), så skall ni få erfara om denna kvinnas andliga tillstånd något som ni kanske inte väntade er. Fråga henne t.ex. om en kristens skyldigheter emot Gud och nästan… tala vid henne och ni skall finna, att hennes kristendomskunskap är klar, levande och varm som en ung flickas vid dess första nattvardsgång.

Där finner ni hemligheten! Denna kvinna är gudfruktig.

Därför katar hon ej, därför knotar hon ej, därför är hon ärlig!

Och ändock har ingen förbarmat sig över henne. Hennes prästbetyg – under hennes kringirrande liv påtecknade av 7 olika prästmän – vittna alla om en ”frejdad, oförvitlig, kristlig och ordentlig vandel”; – vittna om hennes fatrtigdom och hennes hjälplöshet; men samhället har i ingen mån sökt att försona ödets bittra hårdhet mot denna vanlottade medlem!

Efter katastrofen i morbroderns hus fördes likväl Ulla, – ännu ett barn på sju år, – till allmänna barnhuset, varifrån hon, så snart hon blivit läkt, hämtades till landet av ett fattigt torparfolk, och vid arton års ålder fick hon gå ut i världen att försörja sig själv – döv, sjuklig och sinnessvag.

Kanske är denna svaghet en följd av slaget i huvudet, kanske ock av vanvårdnad, svält och elände, måhända av alla delarna tillsammans; nog av, nu kan hon ej genom något ordentligt och stadigt arbete försörja sig. Ett prästbetyg för 1840 uppger, att hon då ämnade sig till Stockholm för att begära hjälp av sina därvarande hederliga släktingar.

Hennes egendom bestod vid denna tiden i en bibel och en psalmbok: en värdefull egendom för den döva kvinnan, som icke kunde hämta upplysning och tröst i kyrkan! Denna egendom blev henne i huvudstaden frånstulen och ännu i dag gråter hon sin bibel, på vars titelblad stod:

”Given av allmänna barnhuset åt barnhusbarnet Ulrika Eleonora -n 1817.”

Hennes andaktsövningar består sedan dess i att på kyrkogårdarna läsa minnesvårdarnas inskrifter, och man ser henne därför ofta hela långa stunden nedlutad framför ett kors, eller en sten. Hon kan ock en hel hop av dylika epitafier utantill, dem hon uppläser med mycken värma och eftertryck, samt ett trovärdigt ”står där” vid slutet av varje rad.

På detta sätt fick hon även slutligen reda på sina hederliga släktingar – – här läste hon deras historia i sammandrag – deras namn, födelse- och dödsår, och lärde sig tänkespråket utantill.

Hon upprepar det gärna, om ni tillåter:

”Och nu fullbordad är min tid, (står där)
Min prövodag förbi. (står där)
Dock vänner gråten ej därvid, (står där)
Ej evigt skiljas vi. (står där)
Där tid och skiften mer ej ges, (står där)
En gång, jag vet, vi återses, (står där)
Hos Herren Sebaot” (står där)

Vilka minnen denna ensamma ökenvandrerskas tystnad i övrigt gömmer, det vet vi ej; vi vet ej om bland dessa finnes något som tillhör ångrens lika mycket som sorgens; men om så vore, undrar vi ej så mycket däröver, då vi erinrar oss den kamp hon haft att utstå, eller hellre, vi erinrar oss i ty fall Frälsarens ord till Simeon, Lucas 7:de kap. 40:de och följande verser.

Och så ber vi våra läsare om ursäkt för det vi i kapitlet om mor Brita infört dessa drag ur Ullas historia; de torde icke anses alldeles olämpliga där, då Ulla nu, sedan hon fått byta ut sina usla paltor mot andra kläder, om icke nya, så åtminstone rena, tills vidare blivit mor Britas gårdbo, i förväntan på läglighet att bli intagen å Johannes´ fattighus, ty till fattighuset inom den församling hon står skriven åstundar hon icke.

Härom vore visst åtskilligt mer att säga, men detta kapitel är nu slut. Vi har redogjort för gåvornas användande, framburit den räddade familjens tacksägelser och inbjudit er, ni glada givare! att komma och se dess lycka, Ert verk!

W.

I boken Signe Hebbes Minnen (samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna av Hildur Dixelius-Brettner) från 1919 berättas följande på sid 144:

Alldeles särskilt minns Signe Hebbe den fula, rysliga, nästan stendöva Ulla Gustrin. Och hur många gånger hon sagt: ”Åh, att mamma kan stå ut med denna hemska Ulla Gustrin”.

Men så en kväll, då Ulla Gustrin just släppts ut genom tamburdörren, bemötte modern anmärkningen något mångordigare än vanligt.

Alla visste de, att Ulla Gustrin hade varit döv ända sedan hon var barn och att hon blivit det genom att hennes hårde, oresonlige farbroder, hos vilken hon som föräldralös haft sitt hem, kastat henne utför en trappa. Nu berättade fru Hebbe, att en insamling, som hon igångsatt för Ulla Gustrin, hade inbragt omkring hundra kronor, och de pengarna hade hon i afton överlämnat till Ulla. Ulla hade suttit tyst som överväldigad av sin lycka. Så hade hon sett upp på fru Hebbe. Ja, hon skulle visst vara så sparsam och rädd om vad hon fått, men det var en sak som hon ändå ville göra. Hon hade alltid tänkt, att om hon någonsin kunde komma ut med detta, så ville hon göra det, hon skulle så gärna vilja kosta på ett träkors på farbroderns grav; hon visste ännu precis var den fanns. – ”Se han var mig ju ändå ett stöd.”

Barnen fingo själva göra reflexionerna.

(Signe Hebbe var vid tillfället 9 år, hennes båda systrar några år äldre)

——————————————————————————–

[1]Läsaren behagade påminna sig en teckning efter naturen, kallad ”Arbetskarlens Hustru”, i följetongen till Aftonbladet nr 16 för den 21 jan..