”Kvinnan har rätt att bestiga schavotten; hon måste också ha rätt att bestiga talarstolen!” Så lyder artikel tio i den franska författaren och feministen Olympe de Gogues mest kända verk, Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter från 1789. Rätten att bestiga talarstolen tog hon sig. Tyvärr skulle hon också bli offer för den förstnämnda rättigheten och avrättades under jakobinernas skräckvälde1793 vid 45 års ålder.
Om hennes fascinerande karriär som selfmade woman – hon blev politiker, författare, feminist, revolutionär (men inte tillräckligt för att undgå schavotten) – kan man läsa i en strålande intressant och välskriven bok av Anna Laestadius Larsson, ”Dessa djäfla kvinnor” utgiven i mars i år. Där får vi följa tre 1700-talsfeministers öden – Hedvig Charlotta Nordenflycht, Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges.
Olympe de Gouges (1748 – 1793) som sett fram mot en fredlig revolution var en av de få som vågade protestera mot terrorn och massakrernas meningslösa grymhet innan hon själv blev offer för den:
Agitatorerna bakom upploppen hade, menade hon, på jakt efter egen makt förvandlat vanliga människor till brottslingar: ”tusentals medborgares halsar skars ostraffat av, många kan ha varit skyldiga, det måste vi hoppas, men Medborgare, är en människas liv så lite värt i mänsklighetens ögon att det inte ens förtjänar undersökas varför hon berövas det?”
Snart var det hennes tur att arresteras. Från fängelset dit Olympe de Gouges förts lyckades hon smuggla ut en skrift där hon beskriver de förfärliga förhållandena. Den publicerades och hyllades i Thermomètre du jour och slutade: ”Darra, moderna tyranner! Min röst ska höras från djupet av min grav!”
Nog tänker man på 2020-talets ”moderna tyranner” när man läser hennes varning!
Ami Lönnroth
