Artikel av Peder Edström i WendelAvisan nr 51 2013.

Det hela började 1974. Brita Hebbes bok Wendela, en modern 1800- tals kvinna kom ut. Inger Mattsson, som då var chef på Stadsbiblioteket i Södertälje, läste med stigande intresse boken hemma i sängen och plötsligt föll hennes ögon på en bild med texten:

”Snäckviken”. Wendelas älskade sommarhem i nära ett kvarts sekel, troligen en gåva av Lars Johan Hierta 1863, låg på riktiga landet utanför Södertälje. Nu, på 1970-talet, ligger det vackra gula huset i sin rosenträdgård som ett ”fornminne” mitt i Vin- och spritcentralens fabrikskomplex.

Inger Mattsson insåg genast att detta kanske var ett av de sista husen från badhusepoken som fanns kvar i Södertälje. Rivningsraseriet under 60-talet hade så gott som utplånat varje spår av denna betydelsefulla tid i Södertäljes historia. Och ändå, på bilden, fanns uppenbarligen ett hus med en kulturell historia, som undgått förödelsen. Inger bestämde sig för att undersöka saken och styrde sin söndagspromenad till Snäckviken. Och mycket riktigt, där låg huset. Men så det såg ut. Förfallet var totalt. Färgen var flagad, flera fönsterrutor var spräckta och huset svårt angripet av röta. Trädgården var obefintlig, huset stod inklämt på Vin- och spritcentralens fabrikstomt.

Inger Mattsson kontaktade Vin-och spritcentralens ledning, som visade stor förståelse för hennes intresse och lånade henne nycklar så att hon kunde komma in i huset. Där var förfallet om möjligt än större, men var det möjligt att rädda?

Inger Mattsson ville åtminstone försöka och började ta kontakt med kulturintresserade vänner och bekanta, för att se om fler delade hennes uppfattning. Och visst fanns det ett intresse. Den 7 september 1975 blev en märkesdag. Biblioteket ordnade öppet hus i Snäckviken. Brita Hebbe läste ur sin nyutkomna biografi om Wendela, Sigrid Sällström framförde sånger av Wendela till flöjtackompanjemang av Gerd Lilja, Göran Gelotte guidade och barnen togs om hand av Gun Wickman, som läste sagor av Wendela.

Så följde en tid av opinionsbildning. Man skrev insändare, man pratade med människor man kände privat och på allehanda möten. Och det började hända saker. Länstidningen skrev artiklar, kommunstyrelsen behandlade frågan om vilka hus som skulle bevaras och tillsatte en arbetsgrupp. Tidningsrubrikerna skiftade mellan hopp och förtvivlan. ”Vem vill rädda Hebbe-villan?”- ”Sista chansen rädda Wendelas hus!” ”Hoppet ute för Hebbevillan?”

Och värre skulle det bli. Vin- och sprit säljer tomten till Astra, som så fort som möjligt ville riva Hebbehuset och bygga nya fabriks-och kontorslokaler.

Då bildades först en aktionsgrupp och kort därefter en förening, Wendelas Vänner, för att rädda huset. Vid årsmötet den 8 september 1983 hade föreningen samlat 150 medlemmar. Men än var inte huset räddat.Byggnads-nämnden hade lämnat en frist till den 1 jan 1984 för att föreningen skulle kunna komma fram till en lösning. Och Astra gav föreningen ytterligare en tid till den sista december 1984. Men man hittade ingen lösning på problemen. Många förslag, massor av idéer men ingen lösning, inga pengar och ingen tomt att ställa huset på.

Och så, den 5 december läser vi rubriken i Länstidningen: ”Kampen om Hebbevillan är slut. –Vi har gett upp.” Under en bild av tre besvikna styrelsemedlemmar kunde man läsa att de nu skulle koncentrera sina krafter på annat i Wendela Hebbes liv. Husets saga var all. En fredag i mitten på december var grävskopan beställd för att riva huset. Samma dag var det meningen att en insändare skulle publiceras i Länstidningen som ett sista försök att övertyga Astra om att huset måste bevaras.

Och se. Det osannolika inträffar. Makterna var på Hebbes sida. Grävmaskinisten blev sjuk. Huset stod kvar och på lördagen kom artikeln in i tidningen och den orsakade stort rabalder. Telefonerna gick varma, föreningen kallade till blixtmöte på söndagen och så var kampen igång igen. Fortfarande var pengar ett problem och någon tomt fanns inte. Men huset stod kvar och då bytte man strategi. I stället för att flytta huset beslutade man om en antikvarisk nermontering. Astra gav ytterligare tre månaders respit, Vin- och spritcentralen bidrog med 125 000 kronor. Södertäljes kommunantikvarie Göran Gelotte gjorde en stor insats genom att märka upp huset stock för stock, fotografera och göra ritningar. Hans engagemang och forskariver resulterade också i att han författade en skrift om husets tidigare historia.

Nu var huset räddat. Men inte säkrat för framtiden. Det förvarades under presenningar utomhus och där låg det och småruttnade. Och detta sakernas eländiga tillstånd kom att vara i tio långa år. År av hopp och förtvivlan. Mer än en gång kände styrelsen och de aktiva att nu går det inte längre, nu ger vi upp. Och det är ett under i sig, att de inte tappade sugen. En beslutsamhet och ihärdighet utöver det vanliga förde dem vidare. Men av och till dök det upp en ljusglimt, en liten strimma av hopp, som motiverade till nya tag.

Så föreningens kamp fortsatte. I första hand för att ordna en tomt men också för att samla de nödvändiga pengarna till återuppbyggnaden. En vändpunkt kom genom en sexpartimotion i Södertälje kommunfullmäktige där Caisa Ekstrand (m) som var kvinnojoursordförande i stan, påpekade behovet av ett internationellt kvinnohus. Hon och hennes fem medmotionärer visste också vilket hus de ville ha. Wendela Hebbes. Motionen resulterade i att huset, efter några turer, fick Södertäljes absolut bästa tomt. Mitt inne i Södertälje, alldeles intill kanalen. Det skadade antagligen inte saken att flera av undertecknarna av motionen var medlemmar i Wendelas Vänner.

Nu var det bara pengarna som fattades. Och tillstånd av olika slag. Papper, formulär, kontrakt och avtal höll styrelsen rejält sysselsatt. Man sökte sponsorer, bearbetade privatpersoner och arrangerade konserter. En konsert med Elisabeth Söderström inbring-ade hela 28 000 kronor. ”Nu skramlar vännerna med bössan för Hebbevillan” löd en rubrik i Länstidningen” och i artikeln kunde man läsa att uppbyggnaden är beräknad att kosta 1 miljon och att föreningens nu 300 medlemmar har knappa 300 000 i kassan. Och återigen spelar tillfälligheterna projektet i händerna.

Vid denna tid hade arbetslösheten blivit stor bland byggnadsarbetare. Byggmästareföreningens ordförande Berndt Flinck, som läst om  om Hebbevillan i lokalpressen, kontaktade styrelsen och presente-rade en idé som gick ut på att Hebbevillan skulle blir ett arbetsmarknadsprojekt för arbetslösa byggjobbare för utbildning i att bygga och restaurera hus efter gamla hantverkstraditioner. Arbetsförmedlingen nappade på anbudet och nu började det se ljust ut för Wendela Vänner.

En ung arbetslös arkitekt vid namn Ulrika Bergström fick ett ALU-jobb på Länsmuseerna i Stockholm. Hon skickades till Södertälje och blev entusiastisk. Snart blev hon en drivande kraft i styrelsen. Ungefär samtidigt uppvaktade föreningen Boverket. Man hade genom efterforskningar och olika samtal förstått att verket hade ett bevarandeprogram för gamla hus. Resultat: 500 000 kronor rakt ner i föreningens kassa. Fullständigt osannolikt.

Och nu gick det undan. Den 3 april 1995 började grävskoporna schakta bort fyllning för att ge plats åt huset. Byggnadsarbetarna, under ledning av först Ebbalunds hantverksskola och senare av Morgondagens Minnen börjar sitt försiktiga och kärleksfulla pusslande. Göran Gelottes ritningar och fotografier var till stor hjälp. Den 8 november 1995 bjöds traditionsenligt byggnadsarbetarna på taklagsfest.

Men mycket arbete återstod. Inredning och möbler saknades. Och pengarna tröt, som vanligt. Men det vackra huset stod där. Alldeles tomt men mitt i stan och på den absolut bästa tomten. Och så sker det igen. Undret. Statens Musiksamlingar beslöt att Wendelas Vänner skulle få disponera delar av Signe Hebbes möbel och tavelsamling. Privata ägare tillstötte. Möblerna och tavlorna placerades på övervåningen där ett journalist-och författarmuseum kunde inrättas.

Men så var det utsidan. Runt huset ser det ut som det brukar göra på en byggarbetsplats. Och inte blev det bättre av att närområdet tidigare varit uppehållsplats för Södertäljes ledighetskommitté. Återigen var makterna med Vännerna. Staffan Norberg (v) var fullmäktige- och byggnadsnämndsledamot och han skrev en motion om att anlägga en vänortspark. Och så blev det. En underbar park anlades i direkt anslutning till Hebbehuset.

Men ett kulturhus är inte komplett utan en bra restaurang. Mat och kultur hör ihop. Antoinette Mezher, med rötter i Libanon, har gjort Hebbehusets restaurang till en attraktion i sig.

Den 9 maj 1998 återinvigdes Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Bandet klipptes av 17-åriga Marie Hjortdal från Köpenhamn, ättling i sjunde led efter Wendela Hebbe.

En bildtext i en bok och en söndagspromenad resulterade, 24 år efteråt, i att Södertälje nu har ett fungerande kulturhus som minner om stadens storhet under Badhusepoken och om de märkliga människor som bodde där vid artonhundratalets mitt.

Peder Edström
Fotograf Styrelseledamot Wendelas Vänner