Wendelas barnbarn Valdemar Vedel beskrev sin barndom i ”Mit hjem” 1912 (ett årligt tillägg till tidningen Dagens Nyheder, som sändes ut till abonnenterna vid jultid). En del av artikeln – den som återges nedan i svensk översättning – handlar om hans svenska rötter och barndomen i Snäckviken.Valdemar Vedel var en på sin tid mycket känd litteraturvetare och författare i Danmark. Modern var alltså Fanny, Wendelas äldsta dotter, som gifte sig med Peter Vedel 1861. Denne var vid den tiden direktör i det danska utrikesministeriet. En forskare har kallat honom ”det danska utrikesministeriets själ”.
I bokstavlig mening satt svenskheten i blodet. Svenska var på ett sätt vårt modersmål och många gånger både i skolan och i min författarverksamhet har jag fått känna värdet av att växa upp med två språk, som i kraft av sitt nära släktskap är så vanskliga att hålla i sär. Vi gick under namnet ”de svenske Djaevle” bland Rosenvaengets barn och många små drag i klädedräkt och levnadssätt – som det rökta renköttet och mesosten på skolsmörgåsarna – har präglats av moderns härstamning. De flesta av våra sommarferier tillbringade vi uppe på vår mormors lantställe vid Mälaren och vi barn lärde oss känna och älska den svenska naturen och landskapet mycket framför vårt eget land. När far då och då tog oss med till Sorgenfri och Solleröd, som han var knuten till, överstrålades de själländska bokskogarna för oss barn helt av Mälaröarna i dess sommarlovsglans med deras berghällar, björkhagar, smultron och lingon. Svenskhet var för oss något äventyrligt-poetiskt och konstnärligt-bohemiskt som drog oss bort från vårt eget hems borgerlighet. Mormor hade under sin tid glänst i de litterära Stockholmskretsarna med sin skönhet och kvickhet – hon hade varit när vän med Tegnér och Almqvist och var själv duktig som romanförfattare och sagoboksförfattare. Min moster (Signe Hebbe) var operasångerska med europeiskt rykte, uppträdde på olika nationalscener, således också på vår Kungliga Teater och på Operan i Paris. En moster, som dog tidigt, var en talangfull skådespelerska. Deras bekanta hörde också nästan alla till litteraturen och konsten, men isynnerhet teatern och musiken. När mormor och moster Signe kom på besök från Stockholm eller på hemresa från Paris, förde de med sig till det ärbara ämbetsmannahemmet i Rosenvaenget en främmande luft, som insögs med begär av oss unga: det var parfymerna och kostymerna till ”Afrikanskan” eller ”Traviata” -, det var sången och musiken och alla teaterhistorierna, som förde en fläkt av äventyret in i hemmet. Och mor själv – så länge hon ändå hade levt i de köpenhamnska ämbetsmannakretsarna och strävat efter att acklimatisera sig, – en främmande fågel var och förblev hon, med en egen vilja och egna flygdrifter i sig, som inte hörde hemma i ankdammen, och som hon ovillkorligt planterade in i sina barn.
Åter till Valdemar Vedel