Biskopens besök
Av Wendela Hebbe
Biskopens besök ur Wendela Hebbes följetong En prestgård på landet. Den var
införd i Aftonbladet den 22-24 februari 1843. I lätt förklädd form berättar
Wendela Hebbe i följetongen om sitt barndomsliv i Sandsjö prästgård vid
1800-talets början. Biskopen – matadoren som Wendela kallar honom – är
naturligtvis Esaias Tegnér, som hade blivit biskop i Växjö 1824 och ”visiterade”
Sandsjö några gånger de följande åren. Hans namn var vid den tiden på allas
läppar. Verseposet Fritiofs saga hade just kommit ut och lästes i slott och
koja. Han var professor i grekiska och satt både i Svenska akademien och i
riksdagen för prästeståndet. Naturligtvis var det en händelse av stora mått när
han kom på visitation.
Var och en, d.v.s. som är aldrig så litet släkt
eller bekant med ett prästhus på landet, vet vad det vill säga att ta emot
biskopen, helst 182- då ångbåtar ännu ej kommit igång, och man i landsorten icke
höll något annat nyhetspapper än provinsbladet, då Stockholms-posten var en
sällsam syn, som flugor om vintern, och Aftonbladet ej ännu fanns till.
Prästerskapet hade visserligen Stiftstidningen, eller som prosten kallade det,
”prästskvallret”, som en gång i månaden ordentligen inhändigades tillika med ett
handbrev från vännen häradsprosten; men överhuvud taget, visste man så litet av
och umgicks så föga med den litterära världen i allmänhet, att ett besök av en
sådan matador, som biskopen, utgjorde en viktig epok i ett prästhus; vadan man
länge och väl inrättade sin tidräkning efter denna märkliga tilldragelse. Så
t.ex. sade man: det och det skedde året innan biskopen var här, eller samma år,
eller året efter, o.s.v.
Prosten hade av ”förtänksamhet” (han nyttjade
aldrig ordet ”eftertänksamhet” i god bemärkelse, emedan det, enligt hans tanka,
stod i strid med den av honom så högt rekommenderade regeln: ”Tänka först och
tala se´n” låtit vädra kyrkan och ordna alla saker, papper, böcker och övriga
pretiosa uti sakristian. Holofernes blev rentvättad och mässhaken piskades och
borstades; altarduken ”stukades”, blåades, stärktes och ströks, och garneringen
”pipades” med det då nyss uppfunna pipjärnet, som prostinnan fått sig tillsänt
av sin syster i staden. Alla rummen uti prästgården blev skurade, glas och
porslin netogs och dammades, teduken med karnevaln avtogs, och en broderad
trådflorsshawl, den prostinnan i sin ungdom sömmat med tamburnål, (ett minne
från hennes pensionstid) blev, högtiden till prydnad, smakfullt draperad över
servisen och sotargossen, till stort nöje för barnen, som genom det skira
floret, kunde nästan obehindrat skönja denna sin favorit. Damastduktyget
översågs och servetterna brötos i form av ”spanska liljor”. Gården och
trädgården räfsades, och blomsterkvarteret, som var beläget mitt för fönstren,
rensades av Regina, som allt emellanåt av prostinnan tillhölls att akta
”chinesia elegans” och den lilla fina sällsynta blomman ”ajaja”, som hon
(prostinnan) nyss fått från trädgårdsmästaren på D. Rabatterna klappades, och
garnen, som hängde i äppelträden till blekning, intogos. Själva skatboet i aspen
på gården måste av rättaren nedtagas, till stor saknad för sonen i huset, som,
så ofta Livius och Euclides lämnade någon tid övrig, hade sitt förnämsta nöje av
detta skatbo och dess numera fullfjädrade inbyggare, dem han alltifrån deras
minderårighet flitigt besökt i toppen av trädet.
På gården fanns nämligen
en uppkastad jordvall för en blivande syrenplantering. Här planterade unga-herrn
åtskilliga pappersstrutar, Vars hopvikna ända nedsattes i mullen. När nu de
nyfikna skatorna, undrande och svatande församlade sig här och nedstuck huvudet
i en strut, fastnade denne, som invändigt var bestruken med tjära, och de
stackars kräken for blindbock en stund, flaxade som läderlappar och slog mot
fönstren och skrämde mer än en gång prostinnan alldeles förfasligt. Som
unga-herrn stod i stor gunst hos prostinnan, hade detta i början fått passera;
men efterhand inlupo klagomål, att icke allenast de av prostens egen hand
rättade kriorna, utan ock Svenssons skalor med utsatta grepp, hade tillgripits.
Prostinnan var således glad, att av biskopens ankomst kunna taga sig en
anledning till skatboets nedrivande och sålunda sätta en gräns för detta
ofog.
Äntligen randades den efterlängtade dagen. En stor lövruska sattes
i spiseln, och däromkring lades på den Vitlimmade hallen blåklockor och
käringtänder. Prosten, som på förmiddagen med en ragoutsked instockat tvenne
bisvärmar, av vilka den ena tagit posto i hans vida rockskört, och sålunda gjort
honom mycket omak, stod likväl på utsatt timma i damasker, med kappan under
armen och fladdrande prästkragar, stora som ett par katechesblad, på trappan,
omkring Vilke friskt granris bildade en grön krans. Prostinnan hade påtagit sin
brudklädning av svart siden med ett 3-tums lif, samt sin ”resilja” och en mycket
vacker shawl med gula flammor, som barnen kallade ”modie-shawlwn”. All ungdomen
var hyggligt uppstvad: flickorna buru spritt nya ”hoppetygs”-klädningar och
mamlucker med hålsöm, och unga-herrn hade fått sig enkom för biskopskalaset en
ny jacka med blanka knappar samt spräckliga underkläder, blåslingrade strumpor
och nya skor, Vilka sednare likväl redan på morgonen försökts såsom pråmar i
kölvattnet av prostens skor. Alla stodo nu i den enrisade förstugan och blickade
med stum häpnad ned åt portarne, der biskopens gula vagn var i
antågande.
Prosten, som hade mycket lätt för att tala, yttrade några
förbindliga ord om lyckan att få mottaga sin förman, samt presenterade därpå
”sina fruntimmer”. Bispen, som redan vid porten önskat sig ”Herschels teleskop”,
skattade sig lycklig att på närmare håll få se prostinnan och de unga damerna
och göra deras bekantskap, vände sig därefter till prosten och blev av honom med
mycken högtidlighet införd i salen. Här presenterades uti en snabb vändning
lille Esaias. ”Ni har uppkallat efter profeten” sade biskopen fermt. – ”Nej,
Poeten, ers högvördighet”, svarade prosten fintligt, med en vacker blick ur de
sangviniska ljusblå ögonen. Därefter följde åtskilliga frågor å biskopens sida,
om fattigskolor och kyrkbyggnader, prästmöte och allehanda stiftsangelägenheter,
vilka prosten på stående fot besvarade. Biskopen, som nu var stadd på en
inspektionsresa i stiftet och imedlertid skulle viga kyrkor och präster, och
sålunda, under utövandet av de, till hans ämbete hörande egentliga
”länsmansbestyren”, icke kunde vara vid särdeles gott lynne, undanbad sig alla
anstalter och önskade att, , så mycket möjligt var, få ha sin frihet och icke
besväras med sällskapstvång och ceremonier, tilläggande, att värdar, som för
”femton skålar höllo aderton tal”, ingalunda voro i hans smak. Sedan man hunnit
sansa sig litet efter den sensation, som hans ankomst uppväckt, och domprosten
och konsistoriinotarien fått sina pipor tända, samt biskopen själv slagit sig
till ro på en stol bredvid häradsprosten, med vilken han underhöll ett domnande
samtal om gröda och adjunktslöner, funno de unga det efterhand alltför enformigt
att stå uppställda mot skåpdörrarna med händerna på ryggen, varföre de, efter
att ha tagit tillräckligt i ögonsikte gulddosan, som mellan biskopens fingrar
gjorde sin reguliära rund mot bordet, samt crachanen, korset och bröstnålen av
små bergkristaller i form av ett kors, drogo sig behändigt och så tyst, som den
nya skobonaden tillät, ur salen, somliga till köket, för att se alla de
underverk, som där förehades i kastruller och bakugn, på spett och i grytor.
Lille Esse gick att språka med biskopens betjänt, som efter att ha burit in sin
herres saker, promenerade på gården av och an framför förstugudörren, med
vaxduksfodral på hatten och vissa slyngelaktiga rynkningar på näsan över de
lunsiga ”utepigorna”, som barfotade och med okammat hår, rände ut och in. Några
tog sin tillflykt ut i trädgården, der Regina (som prostinnan sedermera på goda
skäl misstänkte hava fördröjt arbetet, för att få ”gapa på ståten”) ännu hade
ett och annat att syssla med.
” ´När du levde, och jag levde` etc., Vad
är det för slag, Regina?” frågade de små vetgiriga; men just som Regina lagade
sig till att tyda gåtan, kom bud efter mamsellerna, att biskopen hade fått lust
att höra lite musik; – eller om det var prosten som fått lust att låta höra sina
mamsellers små gälla röster? Allesamman knattrade imellertid in i sina hårda
skor och fram till klaveret. Det lät, som när en skock med får trapplar över en
bro.
Prosten glorierade sig av att spela en smula fiol; och då flickorna
om aftnarne sjöng: ”Stunden bortilar, men icke min smärta”, eller någon liten
stump ur ”Kronofogdarne”, brukade han ta ner fiolen, som hade sin plats mellan
fönstren, mitt emot tavlan med harfoten, applicera en nyckel vid stallen som
sourdine, vilken invention förorsakade en sällsam näston – ej olik den, varmed
bondgummor, som nyttja glasögon utan bågar, sjunga sina psalmer – samt med ett
ihärdigt, släpande legato ackompanjera och leda de späda rösterna Varvid hände,
att de vidhängande nycklarna, särdeles under utförandet av vissa partier, som
spelades uti varter, något litet skramlade mot resonnansbotten. Nu hade äldsta
mamsell, Gudbevars, med mycken iver och möda instuderat Gelinecks variationer på
Tyroler-valsen, med trioler, överslag och allt, och ett stort bataljstycke, till
biskopens ankomst; och därtill hade hon lärt sig ”Fordom grönlockade Herta” och
”Över havets vilda bölja”, vilka sjöngs solo, samt ”Sorgen är skuggan i livet”,
som sjöngs uti trio. Lilla mamsell riktigt hedrade sig, som man säger.
Bataljstycket spelades alldeles excellent; fältmarcherna gick oförskräckt;
trumvirvlarna likaså. ”De sårades skri” hotade de pinade diskantsträngarna lika
mycket, som kanondundret basen. Biskopen drog mekaniskt sin stol en smula bort,
tackade och frågade, om hon inte även kunde ”Geijers Viking”. Lilla mamsell
kände icke alls till det stycket, och biskopen lovade att skicka henne det, så
fort han kom hem.
Det hade emellertid blivit afton och man beredde sig på
att gå till ro. Biskopen gick till sitt rum och munsjören i vaxduksfoderalet,
som jovelerade sig i trädgården, blev efterskickad och beordrad att draga av
stövlorna. Domprosten, häradsprosten och konsistori-notarien gick var till sitt
anvista sovrum. Mamsellerna sprang åt köket för att taga god natt av prostinnan,
som ännu hade mycket att bestyra, innan hon fick gå till vila. Här blev de varse
Regina, som tågade förbi fönstret med sin räfsa under armen. De bultade på
rutan, hon förstod vinken, lutade sig intill fönsterkarmen och
upplyste:
”Det var en gång en jägare, som förföljde en fågel och ville
skjuta eller fånga den, men kunde det aldrig. Jägaren dog och vart begraven; en
tid därefter grävde man en grav bredvid hans, och hans huvudskål blev uppkastad
på vallen. Då kom den lilla fågeln och satte sig på kanten; så liten som han
var, så var han dock för tung; huvudskålen välvde över honom, och då var det som
han i sitt lilla, mörka häkte kvad: ”När du levde och jag levde, sprang du efter
mig och ville ha mig; nu lever jag och du är död, nu har du mig, Vad gagnar jag
dig?”
”Ack! Så rolig historia, Regina!” ropade barnen, gläntade lite på
fönstret och stjälpte ned varjehanda ”godis” i gummans förkläde.
”Tyst
derborta!” ropade prostinnan, som av det högljudda pladdret blev störd i sina
anordningar. ”Ni pratar där och för ett väsen som femton käringar i ett
bastuskjul; stäng fönstret och gå upp och lägg er, barn!”
Efter denna
tillsägelse tog de unga god natt och stapplade uppför trappan till sitt rum, som
av prosten kallades stundom ”ankburen” stundom ”kacklarp” vilket skulle beteckna
den livliga konversation, som beständigt hölls därinne; och hon, som fått löfte
om ”Geijers Viking” fick, för omaket, hålla till godo med Kains vrå den
kvällen.
—
Tjugo år hara förflutit, sedan ovanstående små
tilldragelser ägde rum på den vackra ”Prästgården i Småland”. Obetydliga spår
till förändring röjas efter denna långa tidrymd på naturens ansikte. Sjön med
sina skogbeväxta stränder, kullen med runstenen och hängbjörkarna, den ormande
ån med aspen i bolet, allt är detsamma som förr; i trädgården har träden växt
högre, grottorna har blivit tätare och gångarna skuggigare annars är även där
sig likt. Men där inne i salen, vid spiseln, möter vi icke mer samma ansikten,
som då!… Kring kyrkan står samma lönnar ännu, men därinne ljuder icke mer
densamma rösten… den har tystnat för alltid. Sångaren slumrar därutanför, och
kring den svällande kullen slingrar vintergrönan sina mjuka grenar, vänligt
kylande förgängelsen, och överst på kullen slår kaprifolium vår och höst ut sina
doftande, högröda klasar. Allt händer det ibland, att man finner några avbrutna
blommor kastade över graven… det är kärlekens och saknadens frivilliga gärd. Där
står icke någon sten, men dessa blommor vittna, att minnet av honom, som sover
der, ännu lever, och vill du veta mer om den kullen, så vill jag omtala för dig,
att:
”En luftig poppel susar
Uppå min faders grav,
Och vinden
böljan krusar.
Så ljuft den poppeln susar
Uppå min faders
grav!”