Av Esaias Tegnér
Det dagas re´ n!
Och morgonrodnans gyllne sken,
det purpurröda förbud dagen skickar,
kring nejden blickar.
Men vilken natt som slutad är,
hur full av drömmar och begär!
Ack! Om jag sol och stjärnor hade,
jag dem för dina fötter lade,
och jorden med sin sorg och fröjd
jag gåve bort åt dig förnöjd,
blott jag fick vila vid ditt hjärta,
en stund, en halv,
och glömma himlens valv
och jorden med sin glädje och sin smärta
och smälta hop – när skall det unnas mig? –
med dig, med dig! —
Mitt hjärtas drottning, du, mitt väsens kärna,
du enda sköna morgonstjärna
uti min natt, var ej hård mot mig!
Du vet, hur jag tillber dig
med mannens fasthet, skaldens värma:
kom låt oss älska, låt oss svärma!
Säg mig: vad är väl livet värt
om ej hos den, vars hjärta du har kärt?
Blott han kan mörkret i din själ förjaga
och tyda ut ditt hjärtas saga,
den sköna sagan skriven full
med ord av rosenrött och gull,
ett äventyr, men blott för natten biktat,
ett kärlekskväde, men i himlen diktat.
Förkasta ej den sagan, tro uppå,
tro fast uppå, vad hon dig säga må!
Hon är naturens grundlag, känslans bibel,
en helig skrift, för hög för tvivel.
På något blad du finner nog en dag
mitt namn bland deras, som dig dyrka,
och huru ingen älskat dig som jag,
med samma känslas djup, med samma viljas styrka.
Lyss därför till ditt bättre väsens röst
hör fågelns kvitter, trädens susning,
som älska utanför, och låt mig dö av tjusning
ej vid din fot, men vid ditt bröst.
Till överst på sidan