Bruno Liljefors var en världsberömd konstnär med ett händelserikt liv fullt av konst, jakt, pengar, uppbrott och dramatiska kärleksaffärer. Trots det har hans historia aldrig blivit film, men nu finns den i bokform. Författaren Fredrik Sjöberg har skrivit en biografi som ger en ny bild av Liljefors, som ofta hamnat i skuggan av de samtida kollegorna Carl Larsson och Anders Zorn. I söndags besökte Sjöberg Wendela Hebbes hus och berättade om sitt arbete – ett samtal som blev både intressant och befriande fritt från den vördnad som ofta präglar berättelser om stora konstnärer.
Fredrik Sjöberg är inte bara författare utan också biolog, vilket märks i hans sätt att ta sig an ämnet. Boken föregicks av en systematisk research, där han upprättade register på brev och personer som förekommit i tidigare böcker. En arbetsmetod som Fredrik Sjöberg trivdes väldigt bra med. Som han själv formulerade det: – Jag borde inte ha blivit författare, jag borde ha blivit arkivarie.
Via breven till vänner och bekanta kommer vi närmare personen bakom verket, men Fredrik Sjöberg målar också upp en bredare bild av kulturklimatet och samhällets utveckling under Bruno Liljefors år som aktiv konstnär.
En dramatisk episod från privatlivet som satte djupa spår var när Bruno Liljefors lämnade sin fru Anna Olofsson för att gifta sig med hennes yngre syster Signe. Systrarna träffades aldrig mer efter det av förståeliga skäl. Bruno Liljefors fick sammanlagt 13 barn med de båda systrarna. Barnen skulle förstås försörjas, vilket bidrog till konstnärens höga produktivitet. Vid sin död efterlämnade han ett lager på 900 tavlor, ett fint arv för barnen att förvalta.
Under den efterföljande frågestunden framkom det att en av åhörarnas mamma hade jobbat som hushållerska till Bruno Liljefors på 1930-talet. När hon slutade där hade hon fått välja på pengar eller en Liljeforsmålning som avskedspresent. Oturligt nog valde hon pengarna, men hon hade bara haft gott att säga om Liljefors som arbetsgivare. Denna ögonvittnesskildring blev en extra krydda och en passande avslutning på samtalet om Bruno Liljefors, som än idag känns som en högst levande konstnär. Kanske är han äntligen på väg att ta steget ut ur skuggan av sina mer uppburna generationskamrater.
Text och foto: Nils Mårtensson