Kategoriarkiv: Programverksamhet

Ulrika Knutson tar ner Elin Wägner från piedestalen

Ulrika Knutson föreläser om Elin Wägner inför en fullsatt Wendelasalong (Foto: Nils Mårtensson) 

”Jag känner både respekt och beundran för Elin Wägner, för hennes engagemang, arbetskapacitet, politiska mod och moraliska allvar. Men jag tycker inte om henne.

Så inledde Ulrika Knutson sitt kapitel om Elin Wägner i sin roliga och underhållande kollektivbiografi om Fogelstadgruppen 2004, ”Kvinnor på gränsen till genombrott”.

Det omdömet fick hon anledning att fundera vidare på i ett antal år. Elin Wägner som hade ikonstatus kunde man väl inte avfärda så lättvindigt?

Förra året, just som pandemin brutit ut på allvar, kom resultatet av de funderingarna: biografin ”Den besvärliga Elin Wägner” (Historiska media). Söndagen den 10 oktober kom Ulrika Knutson på efterlängtat besök till en fullsatt Wendelasalong och höll ett lysande föredrag utifrån sin bok. Två gånger hade vi av coronaskäl tvingats skjuta upp författarträffen.

Vad är det då som gör Elin Wägner besvärlig? Ulrika Knutson har fler svar på den frågan:

”En rösträttskämpe som tvivlade på rösträttens värde och ifrågasatte den parlamentariska demokratin redan på 1920-talet! En feminist som aldrig strök kvinnorna medhårs utan tjatade och ställde krav.”

Rätt snart slutade dock Elin Wägner tvivla på rösträttens värde. 1910, då var hon 28 år, kom hon ut med sin succéroman ”Pennskaftet”, om den rösträttskämpande unga journalisten som sprang på möten med oknäppta handskar och arbetade som en bäver för att omvända även de mest patriarkala män i rösträttsfrågan. Två år tidigare hade hennes roman ”Norrtullsligan” om kontorsarbetande kvinnor gjort henne till ett känt författarnamn. En bok som man, enligt Ulrika Knutson, fortfarande kan sticka i handen på unga tjejer och som kan läsa den med behållning.

Det Ulrika Knutson också tog fasta på var Elin Wägners kompromisslöshet, den som författaren själv kallade sin ”ytterlighetstrånad”. Om den tycker Ulrika Knutson inte. En sådan sak som att i krigshetsande Hitlertid kräva av sina medsystrar att de vägrar sätta på sig och sina barn gasmasker eller att gå ned i skyddsrum vid ett bombanfall. Det var Elin Wägners radikalpacifistiska hållning som formulerades i Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget i mitten på 30-talet. 

Och mitt i allt sitt brinnande engagemang var Elin Wägner vass, välformulerad och rolig, något som kanske glömts bort av eftervärlden som söker helgon att dyrka. Som när hon ger Hjalmar Söderberg ett försåtligt mothugg när han driver med kvinnosaken:

”Hjalmar Söderberg tar, med sin lilla förtjusande brist på varje falsk blygsamhet, för givet, att kvinnosakskvinnan i enrum med sig själv vanmäktigt önskar att hon vore en man. Jag bara frågar, skulle Hjalmar Söderberg själv kanske vilja vara en?” (citat sid 88).

Elin Wägner och männen – hur är det med den saken då? Läser man i biografin om Elin Wägners kärleksliv och paradoxala förmåga att förälska sig i auktoritära män får man en bild av henne som högst mänsklig kärlekstörstande kvinna med en förmåga att tappa omdömet – som de flesta förälskade människor gör. Om det talade Ulrika Knutson inte så mycket för Wendelapubliken – boken innehåller så mycket. Men läs själva!

Ami Lönnroth