”När börjar bildning egentligen? Det nyfikna sökandet och frågandet för att förstå? Det börjar väl med barnen! Ingen är så vetgirig som en treåring.”  Så sade Agneta Sommansson i samtalet som följde på två spännande inledningar av de två författarna till varsin bok om bildning – Christina Jutterström och Sverker Sörlin. Platsen var förstås Wendela Hebbes Hus och vi hade bjudit in till samtal på temat ”Vart tog bildningen vägen?”

En bildad och nyfiken publik på plats i Wendela Hebbes Hus

Det var en rubrik som lockade publik. Nyfikenheten, skratten, de många intressanta frågorna och funderingarna efter två briljanta inledningar skapade en härligt fri och glad stämning.  Christina Jutterströms studiecirkel med  ”Kvinnorna runt sjön Björken – och deras längtan efter bildning” (Atlas) handlar precis om det som bokens titel anger. Ett antal bondhustrur i Sörmland bosatta runt samma sjö kom för fyrtio år sen överens om att de ville öka sitt vetande. Det blev en studiecirkel i vilken Christina långt senare blev inbjuden och upptäckte ett nytt sätt att bilda sig.

Själv var hon samtidigt både bondhustru och mediechef medan hennes man Ingemar Odlander hoppat av en gedigen TV-karriär för att bli bonde. Så när Christina inte mockade i lagården eller satt i viktiga möten i Stockholm, träffade hon de andra bondhustrurna och fann ett nytt sätt att bilda sig. Ett sätt som Sverker Sörlin, hennes samtalspartner denna eftermiddag i Wendelahuset, kallar ”den svåra konsten av veta tillsammans”, underrubriken på hans bok ”Till bildningens försvar” (Natur & Kultur).

Men vad är bildning egentligen?  Själv hade jag några dagar tidigare slängt ut frågan på Facebook och bett om svar. Det kom in nästan lika många definitioner som jag fick svar – och de var många – 88 stycken – av vilka moderatorn Jan Lewenhagen valde några som utgångspunkt: 

”Bildning är det vi har kvar när vi har tappat ’ut-’ ” svarade Peter A Sjögren. Ett svar som bottnar i Ellen Keys ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt.” (citerat av Susanna Pagels). ”Allt du minns när du glömt vad du läst”, skrev Ulla Gudmundsson. Medan Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Rötter” och preciserade: ”kunskap, insikter, känslor – kanske också kollektiva minnen – som är förankrade.”

Det är alltså skillnad på bildning och utbildning, vilket Sverker Sörlin formulerade på många träffsäkra sätt. Han talade om kunskap som ”en sorts vetandets mirakel som aldrig upphör att förundra” och att vi behöver veta om världen tillsammans, inte främst för att förutsäga den men för att ”ha en hemortsrätt i detta gemensamma”.  ”Erfarenhetsrummet som vi delar och förväntningshorisonten som är vår gemensamma förståelse av våra möjligheter tillsammans är centralt för en ny bildning.”  

Hur mycket får man av detta gemensamma i det svenska utbildningssystemet idag?  Inte mycket, menade Sverker Sörlin: ”Ord som insikt och förståelse har utrangerats till förmån för klick och klipp”. Han pekade på en helt annan allmänorienterande tradition i det engelska och amerikanska utbildningssystemet, även i det norska.  

Sverker Sörlin, Jan Lewenhagen och Christina Jutterström i samtal

Det Sverker Sörlin talade om med lite mer abstrakta begrepp var som jag ser det samma sak som Christina Jutterström syftat på. Hans sökande efter en definition ledde  till denna: ”Vi behöver lära oss vad det betyder att också leva för andra och att utveckla och förbättra samhället. Jag började tänka på BILDNING som ett ord som fångar vad vi då lär oss.”  

Bildning är alltså något mycket mer än det som vi kanske normalt kallar ”klassisk bildning” och som länge lärdes ut i läroverken dit högst några procent av Sveriges ungdom fick tillträde – flickor inte förrän sent på 1920-talet. Inget fel på klassisk bildning i sig skyndade sig Sverker Sörlin att säga till den seniora publiken varav de flesta troligen gått just i dessa läroverk. Och som nu kanske fullbordar sin bildning med stimulerande föreläsningar på Senioruniversitetet.

Men var bildar man sig annars? Lär sig veta tillsammans? Och där återknyter jag till Agneta Sommanssons inledande frågor som av någon annan i publiken gavs svaret:

”Likaväl som det behövs ett Senioruniversitet skulle det behövas ett Junioruniversitet”.

En lysande idé att döma av publikens bifall.

Ami Lönnroth (text)

Birger Svanteson (bild)

Hur kan dessa intressanta tankar om bildning appliceras på dagens svenska skolsystem? Kanske får vi ett svar redan nu på söndag i Wendela Hebbes Hus, när lärarteamet Vanja Karlsson och Maria Nordberg demonstrerar hur svenskundervisning kan gå till bland elever med svenska som andra språk. Varmt välkomna!

Söndag 5 december kl 15:00 i Wendela Hebbes Hus 

Se fliken Aktuella program här på hemsidan för mer detaljer.