Eva Bjurholms berättelse om  sina första upplevelser av  ”Hebbevillan”.
Texten läst av Signe Andersson vid föreningens nostalgiträff den 7 september 2013

Året var 1975 och jag var relativt nyanställd som kultursekreterare av den också relativt nyanställde kulturchefen Bengt Skoog, ja, faktiskt som en av hans allra första ”nyanställningar”. På den tiden arbetade en del legendariska och profilerade chefer i Södertälje kommun, på det som då kallades kulturförvaltningen. Där var Konsthalls chefen Per Drougge, programintendenten Harry Olt, Torekällbergets chef Eric Harry Bergqvist …och sist men inte minst…. stadsbibliotekarie Inger Mattsson. Kulturnämnden leddes av Stig Stenbom, socialdemokraterna – en bildningens och kulturens härförare, men nämnden hade också en hel del andra tungviktare inom sig från samtliga partier. Mest namnkunnig bland dem alla var nog Titti Almskoug Ericsson, moderata samlingspartiet – tror jag att det hette på den tiden!

Hur som helst – Inger Mattson fångade på ett tidigt stadium upp mig för samarbete. Förutom att göra programsamarbeten i självaste biblioteket, som på den tiden var delat mellan bottenvåningen på Folkets Hus/Estradteatern – nuvarande entre´n till Stadshuset och dåvarande Domushuset – det vill säga nuvarande Coop och LT-huset, så talade hon sig också varm för det faktum att Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, som ditintills hade varit okänd för mig, hade lämnat spår efter sig i Södertälje och det var synnerligen vört att uppmärksamma!

Vi borde arrangera något som kunna väcka det slumrande huset i Snäckviken och även få liv i intresset för Wendela. Men först måste jag introduceras till den historiska platsen där Wendela hade tillbringat sina somrar. Inger tog med mig till Wendelas sommarviste i Snäckviken Jag minns mötet med detta fantastiska, men lätt bedagade hus, som påminde om några av de kringliggande småhusen kring Drottningholms slott, byggda någon gång ca 1700-1800. Lågt i tak, gedigna skorstenar och känsla av historia. Så även här.

Medan vi banade oss väg genom diverse spindelnät och en och annan råttlort, säger Inger att det är här vi ska göra evenemanget och bjuda in Södertäljes olika kvinnoföreningar till en eftermiddag som kommer att bli upptakten för återställande av Wendelas hus. Vad det egentligen betydde visste jag inte riktigt då. Men det lät bra! Det låg i samklang med tidens kvinnokamp, Grupp 8 rörelse och varför inte koppla på kvinno-historiken inom journalistiken. Wendelas gärning skulle spridas till en bredare grupp i samhället.

Framåt vårkanten när värmen hade stigit i luften satte vi igång att städa. Bort med spindelnäten och råttlorten, upp med fönstren, iväg med åratal av damm som samlats i hörnorna. Stolar och bord flyttades från biblioteket och till slut såg det riktigt anständigt ut.  Vi satte program, musik och dikt och berättelse om Wendelas liv och leverne, vi bokade kaffe och bullar och jag tror till och med att vi fick husmodersföreningen att baka! Alla skulle komma!

Jag minns inte i detalj vas som spelades eller vad som lästes under självaste evenemanget, men jag har en mycket tydlig minnesbild av mig själv som angöringspunkt på gatan utanför Wendels hus  – ja – få inbjudna deltagare hade ju varit där förut och hittade inte – och hur jag ser en ström av Södertäljes eminenta  kvinnor – alla schatteringar – komma uppklädda i solskenet gatan ner mot Wendelas där jag stod som invinkare i min Mah Jong dress och tidstypiska Palestina schal. Av samtliga dessa Södertäljes vackra kvinnor, minns jag särskilt Birgitta af Bure´n, som bar en bredbrättad Hollywood hatt vars lika jag dittills inte hade skådat – vare sig i Södertälje eller omvärlden.

Jag kan inte med säkerhet säga att evenemanget just denna vårliga eftermiddag 1975 var upptakten till den mångåriga ”kampen” för att rädda huset från att bli brasved eller bråte på någon soptipp. Men där någonstans i tiden började på allvar insamlingsarbetet och lobbyarbetet som resulterade i den försiktiga nedmonteringen och uppmärkningen, stock för stock, pinne för pinne. Resten är ju historia som andra entusiaster känner bättre till än jag. Men Inger fick som hon ville tror jag.

Och vid sidan om att fortsätta att vara en symbol — för inte bara Wendelas kvinnohistoria utan mångas kvinnohistoria, så är Wendelas hus också  en påminnelse för oss alla om att det lönar sig att samla sig, att organisera sig och att tro på möjligheter, vare sig det handlar om att bevara kulturhistoria eller att påverka utformningen av Södertäljes stadskärna. Det finns anledning för oss alla som har Södertälje som hemstad att noggrant ta reda på de planer som kommunen har angående de närmaste grannkvarteren kring  Wendelas Hus för att kanske behöva lägga oss i hur den länge eftersökta attraktiva stadskärnan ska se ut. Det är kanske dags för mobilisering en gång till.  Hälsar
Eva Bjurholm
egentligen pensionär som jobbar vidare som utredare och projektkoordinator
2013-09-06