Den miljö, i vilken min far växte upp, förnekad av sin mor, bortskämd av sin far, illa tåld av sina halvsystrar, var ingen lämplig dygdens grogrund. Jag vet ingenting om hans tankar om sitt sociala come-down, om hans inställning till familjen eller livet i allmänhet, en av den tidens egenheter – eller kanske mest min konstiga släkts egenheter – var, att ingen någonsin talade om sig själv och sina svårigheter, sina för- hoppningar, sin smärta. Inte med någon och allraminst med sina barn eller sina föräldrar. Min far försvann ju så tidigt, liksom genom en fallucka, så där kunde inte bli tal om någon kontakt, men också min mor, som så redeligen gjorde sitt bästa för sina barn, var tystlåten som en mussla, evad det gällde henne själv. Hon var annars gladlynt och beklagade sig inte, men hon talade aldrig med oss barn om saker och ting som rörde hennes eget jag, och hon hade ingen intim vän. På äldre dar har jag ångrat, att jag inte försökte komma henne nära, kanske hon inte haft något emot det, jag vet inte.

Slutet av kapitlet Sommar i Finland:

Hösten efter finlandsvistelsen träffade jag min far för första gången efter sen han tagit adjö av oss barn ombord på ”Torsten” som skulle föra oss från London till Sverige. Han var i Stockholm, jag vet inte av vilken anledning, och bjöd oss tre på den stora utställningen. Stockholmsutställningen 1897 var ju en sagolik upplevelse, för många tror jag, men alldeles särskilt för oss barn. Jag har ju sett ett otal utställningar sen dess, men ingen som för mig kan mäta sig med denna. Förresten tror jag den var mindre trist steril än många andra och alldeles säkert mindre smaklös än den stora ententeutställningen i London efter första världskriget med sin prins av Wales i smör, andra horrörer att förtiga.

När pappa tog adjö av sin avkomma vid modersporten, tog han den i tur och ordning i famn och sa högtidligt: ”Kom ihåg en sak, mina kära barn, att hur det nu går för er i världen finns det alltid en som älskar er och som ni kan lita på. Jag svarade promt: ”ja visst, mamma.” Min syster förebrådde mig sen att jag varit både ohövlig och ouppfostrad, men jag var nöjd med mig själv. Lita på honom? Å nej.

Livet knäckte på intet sätt min far. Han var glad och belåten har man sagt. När jag som nybakad student hälsade på honom på hans pensionat, var han full av planer. Pensionatet var inrymt i ett gammalt slott och hade en väldig vind med med tegelgolv. Där hade ingenjören slagit upp sitt tält, där bodde han vinter som sommar med sina böcker och sina gevär, bland andra en elefantbössa, minne från afrikatiden. Det skall inte dröja länge försäkrade han mig, innan vi blir rika. Han skulle nämligen med det snaraste anlägga ett hönseri, där hans döttrar skulle vara nån slags hönsamanuenser och se till att allt gick som det skulle, övervaka hönsen med ett ord. Till grovgörat skulle vi ha pigor, förstås. Alla hönorna skulle vara vita med röda kammar och vi, amanuenserna, skulle ha vita kläder med röda emblem. Han hade redan skisserat upp detta emblem, en uppfläkt höna à latysk örn.

När han åtskilliga decennier senare dog, reste jag och min yngre syster ned till begravningen. Slottet hade då brunnit ned och han bodde på ett annat pensionat inte långt därifrån. Hans begravning firades med ett stort bondkalas och festen blev alltmer uppsluppen. Gubbarna – traktens honoratiores – slog sig själva och varandra på knäna och bedyrade att ”här skulle ingenjören varit med, kors vad han skulle haft roligt”, och prästen stod upp och sa: ”När det var alltför trist och grått här i höst- och vintermörkret brukade vi kalla på honom, säg, ville han inte komma och pigga upp oss? Jo visst, sa han alltid, jag kommer med glädje. Och han kom verkligen med glädje. Han förde glädjen med sig vart han kom.”

Det var ett vackert eftermäle tänkte jag. Synd bara att gav så litet av sin glädje till sin familj. Han var ”le joie de la rue et la douleur de la maison”. Min mamma var nog tvärtom. Att två så olika individer skulle kunna finna någon gemensam nämnare var naturligtvis omöjligt.